Evigt ung reporter fyller 80
UNT:s serieläsande skribent Daniel von Sydow uppmärksammar det faktum att Tintin i dagarna fyller 80 år.
En utställningsbesökare i Paris betraktar en affisch med Tintinoch hans hund i Kongo.
Foto: Jacques Brinon, FILE
George Remi föddes i Bryssel den 22 maj 1907 och var alltså 21 år när hans mest kända skapelse debuterade, men detta var inte hans första försök i branschen. Han hade redan under skolåren börjat teckna i scouttidningen Le Boy-Scout Belge och det var också där han antog pseudonymen Hergé. Från 1926 hade han tecknat en serie om patrulledaren Totor, som utseendemässigt påminde mycket om hans mest berömda hjälte, journalisten Tintin. Så mycket journalistiskt arbete utförde dock inte Tintin, utom en toklång artikel i Sovjet, som hans tänkta uppdragsgivare knappast kunde ha någon användning för. Men jobbet blev en bra förevändning att skicka honom till olika spännande platser på jordklotet.
Det första uppdraget gällde alltså det bolsjevikiska Sovjet, som framställs precis så avskräckande som den strängt katolska och nationalistiska Le XXème Siècle kunde önska sig. Resorna fortsätter så, först till Kongo, då en belgisk koloni, där han bland annat agerar naturfilmare, och senare till Amerika. Så långt skildras de fjärran länderna, som Hergé själv inte hade besökt, med den tidens alla klichéer och fördomar, vilket föranledde en katolsk präst, abbé Gosset, att inför det aviserade äventyret i Fjärran Östern, Blå lotus, sammanföra honom med en ung kinesisk konststuderande, Tchang Tchong-Jen.
Mötet med Tchang blev betydelsefullt på flera sätt. Dels gjorde Hergé sig fri från sina fördomar om Kina och insåg vikten av faktainsamlande, vilket tydligt märks i de senare äventyren. Dels blev han och Tchang vänner för livet. "Det var vid tiden för Blå lotus som jag upptäckte världen", har han själv sagt i en intervju.
Det enda stadiga sällskapet på alla dessa äventyr var länge terriern Milou, som trots namnet är av hankön, men från och med Faraos cigarrer (1934) kan läsaren tämligen oavbrutet fägnas av de inkompetenta detektiverna Dupont och Dupond (det är Dupont med t som ansar sin mustasch i en liten knorr, medan Dupond med d föredrar sina mer rundade). Från det elfte albumet, Krabban med guldklorna (1941), fick Tintin också konkurrens om läsarnas uppmärksamhet i och med den eldfängde och av numera smått bevingade okvädinsord svavelosande kapten Haddocks inträde. Sedan följde den excentriske, lomhörde professor Kalkyl, operadivan Bianca Castafiore med flera.
Listan kan naturligtvis göras längre, vilket också sker i Michael Farrs Tintin & Co. och Tintin. Den kompletta guiden (båda Bonnier Carlsen). Där får man läsa allt som tänkas kan om Hergé, Tintin och alla de andra. Man får till exempel veta att Tintin i stor utsträckning är modellerad på Hergés lillebror Paul Remi, att professor Kalkyls förebild med all sannolikhet är den schweiziske vetenskapsmannen Auguste Picard och att dupon(d)tarna starkt påverkats av Hergés far och farbror, två oskiljaktiga tvillingbröder som regelbundet gick på promenad tillsammans iförda plommonstop och med käpp i hand.
Men det är inte bara faktaspäckade böcker av det slaget som kommit ut på senare tid. Under 2008 kom också albumet Hergés äventyr (Komika) av José-Louis Bocquet och Jean-Luc Fromental (text) och Stanislas Barthélémy (bild) i översättning av Björn Wahlberg - som också översatt de båda tidigare böckerna och alla Tintinalbumen. Här är det Hergés liv och leverne som står i centrum, och för den som läst Farrs böcker känns mycket igen. Intresset koncentreras dock mer på Hergés privata och finansiella liv, och det är inte alltid de mest smickrande detaljerna som förs fram, vilket i de här sammanhangen känns välgörande. Teckningarna är närmast skissartade och saknar helt Hergés eleganta linje och säkra bildkomposition. Som seriealbum har Hergés äventyr sina brister, men de vägs delvis upp av de biografiska förtjänsterna.
Serier av ett annat slag möts man av i Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla, där Tintinentusiasten och historieprofessorn Dick Harrison med hjälp av serieskaparen Jimmy Wallin ger Hergés skapelse en hyllning i följetongen I Tintins fotspår. Tecknarstilen är en skicklig imitation av Hergés, även om innehållet inte är lika dråpligt. Professor Harrisons efterföljande artikel är en utveckling av innehållet i det första avsnittet och tillför väl inte Tintinforskningen något nytt, men det har ett avgjort läsvärde.
Den som inte får sitt lystmäte i de här presenterade skrifterna kan bara rekommenderas att ta kontakt med den nyskapade föreningen Generation Tintin, som i de litterära sällskapens efterföljd har sammankomster, ordnar resor och ger ut en årsskrift.
Sedan finns förstås alla äventyren i albumform, i Björn Wahlbergs utmärkta nyöversättning. Och det är där dagens jubilar gör sig allra bäst.
Så jobbar vi med nyheter