Eva Eastwood hemma i rock'n'rollen

Med nya succéverket The Beat goes on har Eva Eastwood gått hela vägen mot sina rock'n'rollrötter utan att för den sakens skull tappa sin identitet.
- Ja, jag får nog säga att man absolut kan höra den röda tråden i min musik från de tidiga skivorna fram till den här, bekräftar sångerskan. Jag knyter ihop min karriär nu, så jag är skitglad för den här plattan. Den fyller ett tomrum för mig, och det är ju inte alla gånger man känner så efteråt.

Eva kan i viss mån tacka ingen mindre än Bob Johnston, producent åt bland andra Bob Dylan och Simon & Garfunkel för att hon kom in på rätt spår den här gången. Lustigt nog har sångerskan aldrig träffat den legendariske producenten ansikte mot ansikte, men kontakten har hållits vid liv ända sedan hon spelade med gamla musikerkolleger till honom i slutet på nittiotalet.
- Jag frågade mig hur långt jag vågar gå, och då sade han att magin finns i artisten själv. Han berättade att hans jobb med Dylan var att hjälpa honom våga tro på sig själv. Efter det blev jag modig, och förstod att jag inte kan göra något annat än det jag själv vill.

Sångerskan säger lite generat att The Beat goes on är det bästa hon gjort, och det verkar finnas många som håller med. Populariteten som tog fart med ovannämnda En ny stil i stan och förstärktes med föregångaren Well well well ser ut att ha fått ytterligare en energikick nu.
- Ja, responsen är fantastisk. Det finns ju alltid några som tycker det var bättre förr, men familjen och min publik vråldiggar de nya låtarna. Många som skrivit till mig tycker det låter ascoolt. Sedan hade jag testat många av låtarna live tidigare, men jag tar aldrig något för givet.

Fast trots att det gått bra för dig kan jag uppleva att
du blivit rätt ignorerad av tidningarna?
- Jag vet inte, det är svårt att svara på. Men jag har släppt tre skivor på fyra år nu, så de kanske låtit bli att skriva om mig för att folk inte ska tröttna. Sedan tror jag den här sortens skitiga rock'n'roll jag gör har sin stora publik på landsbygden. Det är lite basic rock'n'roll och det är liksom inte så hippt och fränt.

Hipp och frän har Eva för övrigt aldrig varit. Under större delen av nittiotalet åkte hon regelbundet till i första hand Nashville för att förfina sitt otrendiga sound. Atmosfär insöps och kontakter odlades, vilket slutligen ledde till ett konkret skivkontraktserbjudande i samband med några gigs.
- Skivbolagsfolk och tunga producenter brukade komma till klubben jag spelade på, så när jag var färdig kom de fram och lämnade sina visitkort. Jag fick ett kontrakt med mig hem, och hade folk som kollade på det till mig. Men jag hade inte karriären för ögonen. Jag var inte redo att flytta ifrån föräldrar och vänner, jag är en jordnära person.
Detta hände 1997. Två år senare började klättringen på karriärstegen i Sverige i stället. Först i blygsam skala på det lilla retrobolaget Tail Records, och sedan på Bonnier från 2006 efter en produktiv sexårsperiod i indievärlden med hela fem skivsläpp.
- Det fanns inga kontrakt med Tail. Det var det glada femtiotalet på riktigt. "Skulle du inte gilla mig så lägger vi av direkt", sade ägaren Lasse Strandheim. Sedan grattade han mig när jag gick vidare, och det tillhör kanske inte vanligheterna när man går till en konkurrent.

Hur kändes det att bli en del av det stora skivbolagsmaskineriet?
- Det var ett läskigt moment. Det kändes väldigt seriöst att skriva på ett papper, men nyfikenheten tog överhanden, och det är klart jag var tvungen. De ville ju inte att man skulle ångra sig och åka hem.

Du börjar ju blir rätt etablerad i Sverige nu, men vad händer med USA? Kommer du att spela in i Nashville någon gång?
- Åh nej, jag vill ha mitt eget band. Annars blir det kanske en löpande band-grej. Fast jag vill absolut åka över. Det vore askul att se hur en lansering skulle gå. Jag vill verkligen få ut plattan och turnera där. Himmel vad kul det vore.

Eva Eastwood hemma i rock'n'rollen

Hon är rockabillydrottningen som blev tillfällig schlagerdonna i retrofacket med albumet En ny stil i stan, men det är först nu som Eva Eastwood har hittat hem. På torsdagskvällen spelar hon på Katalin i Uppsala.