– Bravo! Bravo! är det första Adam Michnik säger till mig.
Han har tagit en av flera rökpauser, och det är när jag visar honom att jag har ett likadant vitt rockmärke som han bär – ett det står ”I love KOD” på – som han reagerar så.
Jag passar också på att hälsa från en gemensam bekant.
– Den personen måste vara modig som hälsar till mig, säger han och ler.
Vi möts i Jonsered, utanför en vit herrgård där man kan blicka ut över frodigt grönt gräs, betande får, sjön Aspen som ligger spegelblank, och tegelröda gamla industribyggnader. Att kalla miljön för pastoral är ingen överdrift, och egentligen skulle Adam Michnik inte passa in här med sin blå kavaj över en vinröd skjorta och med bältesänden dinglande över bruna byxor, om det inte vore för det faktum att hans ord och närvaro är lika betydelsefulla överallt.
Adam Michnik är en av samtidens stora européer. Som opinionsbildare och dissident, essäist och journalist, historiker och intellektuell, har han format en del av Europas 1900-talshistoria med sina ledande insatser i övergången från kommunistvälde till demokrati. 1989 – ett år då det fanns gott om kandidater – utsågs han till "Årets europé". Jag kan inte tänka mig att möta någon bättre person när Sverige samtidigt firar 250 år av tryckfrihet.
Det tog Adam Michnik, som växte upp i en judisk och aktiv kommunistisk familj, tjugosju år av opposition - inklusive tre fängelsevistelser - innan han 1989, som fackföreningen Solidaritets rådgivare, deltog i de rundabordssamtal med den kommunistiska regimen som ledde fram till fria val och fri opinionsbildning. Han medverkade till Polens övergång till demokrati. Lech Walesa föreslog att han skulle bli chefredaktör för en ny, oberoende tidning. Michnik blev Gazeta Wyborczas chefredaktör, vilket han är än idag vid 69 års ålder.
Idag är landvinningarna från 1989 års övergång hotade igen. I valet 2015 fick det nationalistiska och konservativa PiS (Lag och rättvisa), lett av Jaroslaw Kaczinsky egen majoritet.
– De håller på att införa en krypande statskupp. Vill man studera hur det går till ska man studera Putins Ryssland. Jaroslaw Kaczinsky och Ungerns Viktor Orbán är bara epigoner, säger Adam Michnik när rökstunden är över och ett slutet seminarium arrangerat av Göteborgs Universitet har börjat.
Polen har nämligen fått en försmak av PiS och Kaczinsky förut. Åren 2006-2007 var Jaroslaw Kaczinsky premiärminister i en koalitionsregering Redan då varnade Michnik för dess politiska framfart i en artikel återgiven i boken "An Uncanny Era: Conversations Between Václav Havel & Adam Michnik": "Poland is becoming a different country from what it was after 1989. It has become a different state from the one the democratic opposition had fought for in the course of twentyfive years".
Och: "We should look at the practices of Putin to understand the nature of the threats to democracy in the countries of post-communist Europe".
Så klarsynt var Adam Michnik redan 2007.
Nio år senare har han inkluderat hotet från Putinismen att gälla även övriga Europa. Under Jaroslaw Kaczinskys första regering stod den polska rättsapparaten emot och ogiltigförklarade regeringens offentliga kampanjer. Framför allt var det konstitutionsdomstolen som gjorde motstånd. Kaczinskys första regering tvingades avgå efter ett drygt år. Nyvalet förlorade han.
Hans majoritetsregering efter valet, med Beata Szydlo som premiärminister, har direkt reglerat konstitutionsdomstolen och de statliga medierna.
– Gazeta Wyborczas Moskvakorrespondent blev utvisad från Ryssland. Väl hemkommen såg han på polsk tv och utbrast: "Det här är ju som den ryska televisionen fast de pratar polska!".
Adam Michnik bär inte bara en utan två märken för KOD, Kommittén för försvar av demokratin. Han fäster stort hopp på denna folkrörelse, som startades månaden efter valet just i syfte att protestera mot lagändringarna för konstitutionsdomstolen och de statliga medierna. I februari hade KOD sin första gemensamma demonstration i Warszawa. Den samlade 80 000 deltagare. Sedan dess har den växt, mot mångas förmodan. Lördagen efter det att jag möter Michnik är det dags för nya protestmarscher, och i Warszawa ska Adam Michnik tala. Alla som följer polsk politik ser med spänning på KOD:s utveckling. Jag frågar honom om han tror att KOD kan utvecklas till ett politiskt parti.
– Ja, det är den stora frågan. Men det är vårt och allas ansvar att göra motstånd, säger han till mig.
EU och Europarådets Venedigkommission har givit Polens regering stark kritik för att de för att de undergräver demokratin. Den här gången verkar EU – skadeskjutna av Brexit och av att ha reagerat försent på utvecklingen i Ungern – fast beslutna att gå hårdare fram: Polen ska åtgärda de lagar som förlamat konstitutionsdomstolens arbete. Tidsfristen går ut den 27 oktober.
Jag berättar för Michnik att när jag intervjuade yngre politiskt intresserade polacker i 30-årsåldern sade de att de inte känt sig hemma i KOD. De kände att det var en föråldrad diskussion, som inte tog hänsyn till dem och deras generation, uppväxta i det demokratiska Polen.
– Antingen är man för ung eller för gammal att engagera sig, säger Adam Michnik rätt bryskt men erkänner att han tycker det är ett problem att den yngre generationen inte verkar förstå vad som står på spel.
– Det är en gåta att de unga inte röstar i större utsträckning. Ingen vet hur man ska göra för att få dem till det, säger han.
Det är en fråga som även ställs under seminariet: om inte den svartvita kampen om historien – som lika väl kan beskrivas som ett kulturkrig – är ointressant för dem som kan söka sin framtid i EU-länder som är mer attraktiva än dagens Polen.
– Kulturkriget är tidens tecken, svarar Adam Michnik. Det pågår i Ukraina, Ryssland, Ungern, Frankrike och i Polen. Det handlar om nationen och identitet, men överallt finns partier för dem som är rädda och partier för dem som äger hopp.
Adam Michniks svar är detsamma som det alltid har varit: öppenhet, värdighet, icke-våld. Och ansvar. Man kan inte anklaga honom för att budskapet inte längre är populärt eller för krävande i vår tid. Adam Michniks röst kommer alltid att vara moraliskt uppfordrande och – i sin kamp för demokrati, yttrande- och tryckfrihet – omutlig.