Etta på kalkontoppen

Som kritiker ser man flera hundra filmer varje år. De flesta är mer eller mindre välgjorda filmer och innehåller åtminstone ett par sevärda element. Ett fåtal är mästerligt genomförda i alla avseenden. Så finns det skräckexempel som man helst av allt inte vill behöva skriva om. Dance Flick till exempel, där precis allting är så uselt som det någonsin kan vara.
Under de tio första sekunderna tändes ett litet hopp i mitt dansiga So You Think You Can Dance-hjärta och jag trodde för ett ögonblick att jag skulle få se något vettigt dansnummer. Men så börjar en av dansarna snurra runt så snabbt att han flyger ut ur fönstret och en annan borrar ner i dansgolvet med huvudet före. Och ungefär i den andan fortsätter den här eländiga historien som enligt filmbolaget ska vara parodi på dansfilmsgenren. Det är dock inte bara dansfilmen som förlöjligas utan även filmer som Ray och Twilight. Frågan är bara vem som tycker det är kul. Inte jag i alla fall. Och jag är inte särskilt svårroad.

Bröderna Wayans sätter nya höjder inom kalkonfilmen. Efter skräprullar som Scary Movie och White Chicks kan de uppenbarligen inte sluta tortera biopubliken med sina icke-filmer. Jag trodde jag hade sett filmmediets avgrund när jag pinade mig igenom Little Man och Crossroads men Dance Flick är nog faktiskt värre än så. Reine & Mimmi i fjällen! har fått en mycket värdig utmanare.

Etta på kalkontoppen

Under de tio första sekunderna tändes ett hopp i mitt So You Think You Can Dance-hjärta. Det är dock inte bara dansfilmen som förlöjligas utan även filmer som Ray och Twilight. Frågan är bara vem som tycker det är kul, skriver Hanif Sabzevari.