Ett vackert steg åt sidan - Lars Winnerbäck

Tajmningen är oklanderlig när han släpper Vatten under broarna. Om förrförra albumet (Singel) och förra (Söndermarken) båda var steg framåt är Vatten under broarna klivet åt sidan. Hans band Hovet har lämnat scenen, kvar är Winnerbäck med två medmusikanter, en gitarr och en handfull sorgsna sånger om höst, nostalgi och tvivel. Vatten under broarna känns mer som en fotnot till Söndermarken än som en färdigbakad uppföljare ­ inte kvalitetsmässigt, men till känslan. Det har också bara gått ett och ett halvt år mellan skivorna och Söndermarken är fortfarande i allra högsta grad levande.Åtminstone ett spår är en uttalad fortsättning på en Söndermarkenlåt, Dom sista drömmarna del II. Men också Jag är hos dig igen har sin parallell i den äldre Timglas och raderna ²Anna, bussen här utanför går ingenstans² flimrar förbi i minnet när han börjar sjunga ²som du kanske har förstått är jag hos dig igen/ jag försvann ett tag på vägen². Det är en vuxnare Lars Winnerbäck som sjunger nu ­ det har gått många år sedan han debuterade med sin ordrika folkhögskoleprogg. Hjärter Dams sista sång är ett farväl till det förflutna, han känner inte Hjärter Dam längre men ²det är så lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart/och när jag känner så då tänker jag på dig². Med sina upprepningar av versens sista rader och sin superenkla melodi är den en rar folkvisa i 2000-talsform. Jag drar mig för att tänka på Ulf Lundell i Winnerbäcksammanhang. Men när lustigheterna ­ inga fyndiga radpar så långt örat når här ­ ersatts av sorgset betraktande, ja nästan dysterhet, och sången blir allt mer självsäkert okonstlad då blir det svårare att låta bli. Här och där blir det också dystert i överkant, eller åtminstone för övertydligt mörkt. När en man dör på en parkbänk i Dom tomma stegen känns kontrasten i rader som ²månen blänkte i fjärden/ Nordens renaste vatten² eller ²under fåglarnas glada kvitter² på gränsen till parodisk.Pärlan heter Elegi. Sara Isakssons röst i bakgrunden ger den där känslan av klagosång och Elegi kan vara det vackraste Lars Winnerbäck har spelat in. Hela albumet, däremot, är inte Winnerbäcks bästa. Men som fotnot till Söndermarken är den speciell ändå.