Ett tight Red Hot Chili Peppers i Globen

Utanför Globen blåser det iskalla vindar. Och även om kön går snabbt är det ungefär så långt från Kalifornien man kan tänka sig. Att sedan inuti arenan försöka försätta publiken i en känsla av att befinna sig på en plats där sanden på stränderna är varma året om kan inte vara det lättaste.Den legendariske basisten Mike Watts och hans The Missingmen är aldrig i närheten av att lyckas. Förbandets funkinfluerade punk skulle säkert göra sig bra på en trång klubbspelning. Men när de tre musikerna står ihopträngda i ett litet hörn av Globenscenen känns det mest som att se tre division fyra-spelare på Tre kronors hemmais.Klasskillnaden är alltså stor när Red Hot Chili Peppers äntrar scenen. Inledningen med hitlåtarna Dani Carlifornia och Scar Tissue är också rakt in i gräddan av bandets katalog. På videoskärmarna i bakgrunden visas surfare och långsträckta motorvägskomplex. Alltså den nyanserade bilden Red Hot Chili Peppers förmedlar av delstaten. Den hamnar långt ifrån de okomplicerat lustfyllda skildringarna som förmedlades av Beach Boys, av vilka RHCP kan sägas ha ärvt titeln som musikens stora Kalifornienporträtterare.Kontakten med publiken stannar vid några tack, på svenska och engelska, samt ett par korta mummel. Stundtals är det lätt att få känslan av besök i en replokal. Den som förväntat sig att få höra låtarna i ny tappningar lär också bli besviken. Så när som på några för långa instrumentella partier låter det mest som på skiva.Men det är otroligt tight och Red Hot Chili Peppers är ett gäng grabbar som tycker om att showa. Sångaren Anthony Kiedis studsar runt mikrofonen som om han stod på en skateboard. Trummisen Chad Smith kastar upp trumpinnar, som han för det mesta fångar. Fleas bröstmuskler hoppar i takt med basen och John  Frusciante snurrar med gitarren som en cirkusartist.Och efter extranumren Under The Bridge och Give It Away känns faktiskt vindarna utanför Globen en aning ljummare.