Pojkarna flabbar högt. Flickorna fnissar förläget. Pojkarna tecknar krigsscener. Flickorna målar hästar. Pojkar kämpar i grupp. Flickor går två och två. Listan kan göras hur lång som helst på vilken oerhörd betydelse könstillhörigheten har för de allra flesta skolbarn när de söker sin plats i tillvaron.
Tusen gånger starkare är en film som inte bara belyser detta faktum utan också visar vad som skulle kunna hända om en förändring faktiskt ägde rum. Vi introduceras till ett klassrum där en klick verbala, charmiga och bullriga killar svarar utan att räcka upp handen medan flickorna sitter som tystlåtna ljus. Den enda tjej som faktiskt vågar höja rösten är en tuggummituggande, bimbostämplad brud vid namn Mimi.
Allt förändras emellertid när nya eleven Saga anländer. Klädd i snickarbyxor och med ett nästan överjordiskt självförtroende blir hon snabbt den som går i spetsen för tjejklungan. Till råga på allt så vågar hon också utmana de allra tuppigaste killarna. Lärarkåren är välmenande och väl inläst på genusbaserade analyser av klassrumsklimatet. Ändå blir allt så fel. Filmen bygger på Christina Herrströms Augustprisnominerade bok och den kan förstås ses som en beskrivning av samhället i stort, även om den utspelar sig i ungdomsmiljö. För den unga målgruppen blir filmen också en skojig igenkänningshistoria om duktiga flickor som stannar kvar för att städa upp efter de slarviga killarna efter bildlektionen.
För underhållningens skull finns också ett par uppsluppna dansscener insprängda i historien och ibland blir filmens ton lite väl övertydlig och fånig. Icke desto mindre så är Tusen gånger starkare en, om inte tusen så alla fall tio gånger bättre film än många andra svenska ungdomsdramer på vita duken. Den ligger i tiden och den fungerar på flera plan. Därför är den också högst sevärd.