Då var det åter dags för en dos Beck. Nu har vi tack och lov kommit fram till den sista i raden av Beckfilmer. Deckarboomen i Sverige är enorm, intresset för genren bara växer och massproduktionen av kriminalare tycks aldrig sina. Beck har alltid varit ett säkert kort och den trötte medelåldersmannen är hejdlöst populär, men nu är det alltså dags att gå vidare och lämna denna långkörare åt sitt öde.
I Beck - Levande begravd, hittas en kista nergrävd i en sandlåda på en lekplats i Stockholm. Kistan innehåller en välkänd åklagare och kopplingar till mc-gäng görs. Dessutom befaras att åklagaren blivit levande begravd. Fler hemmasnickrade kistor dyker upp och bollen är i rullning. Hur hänger egentligen morden ihop? Snart tar historien en drastisk vändning.
I 13 år har Harald Hamrell arbetat med filmerna och resultaten har verkligen varierat. Vi är uppe i film nummer 26 och konceptet börjar, milt uttryckt, kännas aningen mättat. Hamrell har här haft mer resurser att röra sig med och Beck - Levande begravd är överraskande välgjord, faktiskt en av de bättre. Man har lyckats blåsa lite nytt liv i den annars ganska tradiga polisserien.
Filmen skiljer sig från de andra filmerna på en rad punkter. Exempelvis har den en tydligare skräckkaraktär än vi tidigare sett i Beck. Man har också dragit ner på kriminalkonceptet, vilket gör filmen gott. Här har den folkkäre och urvattnade Gunvald Larsson fått lämna över stafettpinnen till den unge Oscar (Måns Nathanaelson), som istället fått mer utrymme. Ett smart och uppfriskande drag, då vi börjar känna till Gunvalds repertoar. Nu kan Beck-eran lämnas med hedern i behåll, skulle jag vilja säga.