Hiphop. Svensk hiphops nya omslagspojkar kommer från Gottsunda. Med albumet Labababa tar de slutligen klivet in i den svenska scenens inre cirkel. Labababa är en löst sammanhållen och rätt omfattande samling låtar som sitter med tyngden i hiphoppen och tåspetsarna i reggaen. Det är ärligt och en gnutta politiskt, men utan att fastna i gnällfällor eller klyschiga slagord, som populärmusik som kallar sig politisk så lätt gör.
Men Labyrint är mer genomtänkta. Visst, de odlar utanförskapet på ett sätt som kan kännas slentrianmässigt, och den föga subtila drogliberala reggaedängan Släpp henne fri kan säkert provocera många (särskilt som tilltalet är anpassat för att tala till de redan frälsta). Men stoltheten i Arbetarbarn är värmande och deras örat-mot-marken-texter vinner i längden.
Musikaliskt passar de ibland perfekt in i svensk hiphoptradition medan annat överraskar mer, som den jazziga Gatubarn, där de gör en grej av bristen på musikaliskt fokus. För att inte tala om att Labyrint kan göra partyhiphop med en lokalpatriotism som är oerhört svår att inte tycka om. Och ännu svårare lär det vara om man faktiskt bor på Bandstolsvägen – som i Ortens favoriter fått sin perfekta signaturmelodi.