Efter ett par dagar med Lars Winnerbäck pustar jag äntligen ut. Verkligen. För så här är det: Efter det sisådäriga albumet Tänk om jag ångrar mig, sen ångrar mig igen och fyra års skivtystnad fick jag fullständig hjärtsnörp av Vi åkte aldrig ut till havet, låten som inleder nya albumet Hosianna.
Låten bekräftade under fyra minuter och 44 sekunder de farhågor man kan ha när en artist släppt nio album varav det senaste är ett mellanalbum: Winnerbäck upprepar sig och gör samma sak han gjort tidigare – fast sämre.
Vi åkte aldrig ut till havet är farligt nära att han gör pastisch på sig själv, den påminner om Jag har väntat på ett regn och vacklar betänkligt i de typiska vardagsdetaljerna. Jag skruvar på mig.
Men det visar sig fort att Winnerbäck bara skräms litegrann. Han har inte använt de senaste fyra åren till att förbereda en artistmässig rundgång. Hosianna är betydligt mer inspirerat än sin inledande låt. Det är mörkt, aningen ruffigt (så ruffigt det nu blir med Winnerbäck), med en blandning av vardagligheter, ilska och existentiella funderingar – på det där sättet som går rakt in i hjärtat på hans fans.
Personligen ser jag det som ett faktum: Winnerbäck är en svensk populärmusiks främsta textförfattare, en som sätter egna ord på det allmänmänskliga, som då och då snubblar till, men vars textmässiga snedtramp är nästan lika lätta att älska som hans höjdpunkter. Dessutom är hans utveckling som artist svindlande, lägg Dans med svåra steg (1996) bredvid det här och häpna.
Gå med mig vart jag går, med Thåström som gästartist, säger mer om Hosianna som album, men inte allt. Visst, många kommer att prata om att han inspirerats av Thåström, men Hosianna håller – som det första Winnerbäckalbumet på länge, kanske någonsin – ingen riktigt tydlig linje. Effektiva, hårt trumdrivna Det gick inte ger mig vibbar av hans gamla Stort liv, med mer frustration än ledsamhet, mer utblick än navelskådande. Skolklockan är en vacker tillbakablick mot mästerliga (och tioårsjubilerande!) Söndermarken: ”Vinden står still, tunga står skyarna, som regn som aldrig kommer ner … det här är hur det blev”. Fina Utkast till ett brev är en hit så god som någon av hans tidigare. När det blåser från ditt håll låter av livespelning och dränks av brötiga 90-talsgitarrer, den avslutande och i tonen rätt sakrala Hosianna har en övergång från vers till refrängens lätthet som är minst sagt elegant. Och de uteblivna röda trådarna är inget man saknar, tvärtom är de något man kan leta efter och hitta med tiden.
Hosianna är inget Söndermarken, inget Daugava. Men ett mycket värdigt soundtrack till den höst som kommer.