Ett sammanbrott i realtid

En blodig man vaknar. Vad har hänt?
Den enkla frågan håller åskådaren fastsvetsad i biostolen i vad som känns som en 80 minuter lång cliffhanger eller ett sammanbrott i realtid.
Den som bryter samman är Krister, spelad av Olle Sarri. En man som hjälplöst kastas runt i svallvågorna efter en katastrof - orsakad av honom själv. Eller?

På många sätt är Apan en deckare sedd från andra sidan. Den speglar vad som händer, och vad vi inte ser, medan kameran som vanligt är upptagen med att följa Martin Wallander, Kurt Beck och deras glada polisgamänger som penslar fingeravtryck, dricker automatkaffe och skriker "vad i helvete håller du på med?" Den visar den jagade. Brottslingen. Eller?
Jesper Ganslandts andra film kan också beskrivas som antitesen av hans första, Farväl Falkenberg. Där debuten var skir, tyst, smygande har Apan subtiliteten hos en fälthaubits avlossad från ett godståg. Den är filmens motsvarighet till Munchs Skriet. Bitvis jobbig att se på, visst, men framför allt otroligt säker och konsekvent. Inte minst i sitt bildspråk, där kameran hela tiden ligger tätt, tätt inpå Krister, följer honom som en irriterande insekt. Som ett samvete.

Tyvärr innehåller Apan ett par scener där tempot börjar halta för att till slut stanna helt. Sedan är det lite svårt att komma igång igen. Men som helhet är filmen ett bra steg framåt för Jesper Ganslandt, en nödvändig urladdning, ett avstamp.

Ett sammanbrott i realtid

På många sätt är Jesper Ganslandts Apan en deckare sedd från andra sidan, eller ett sammanbrott i realtid, skriver Erik Helmerson.