Ett rörande avslut

"Jag kommer inte ihåg hur och var, men jag kommer ihåg varför", säger sångaren, ikonen, Henrik Berggren om Broder Daniels födelse. "Det enda jag visste var att vi ville vara annorlunda. Vad som helst, bara det var annorlunda".
Dokumentären Broder Daniel forever, om Sveriges minst säljande livsviktiga popband, öppnar genom att sparka upp ditt hjärta på vid gavel. Det är mörker, det är glittrande hav, det är bandets avskedsspelning på festivalen Way Out West i augusti 2008. Fotot ser ut som Broder Daniel låter, det varvas med Henrik Berggrens knarrigt långsamma, melankoliska röst: "Hela Broder Daniels historia har alltid varit en kamp. Varför vet jag inte. Men ska man vara annorlunda måste man kämpa".

Broder Daniel forever är inte historien om Broder Daniel. Det är inga skakiga arkivbilder på den förre medlemmen Håkan Hellström i logen. Det är inget av de klassiska BD-ögonblicken, som scenen i Fucking Åmål - där Underground blev nationalsång för landet annorlunda - eller som de för svensk musikhistoria episka minuterna i Sen kväll med Luuk där de för första gången spelade Shoreline.
I stället är det ett avslut. Bandets sista månader som skulle leda fram till Way Out West och den spelning som dels var Broder Daniels sorti, dels en hyllning till gitarristen Anders Göthberg som tagit sitt liv.
Broder Daniel var ett band som var bättre än sin musik. De är också bättre än Broder Daniel forever, även om det finns bilder i filmen som är nästan, nästan lika bra som bandet.
Som i slutet. Henrik Berggren ensam på scenen med sin gitarr framför flickor i pandasminkade ögon, skakande i gråt. Ytterligare ett klassiskt BD-ögonblick. Kanske det sista.

Ett rörande avslut

Broder Daniel forever är inte historien om Broder Daniel. Det är inga skakiga arkivbilder på den förre medlemmen Håkan Hellström i logen, det är inget av de klassiska BD-ögonblicken. I stället är det ett avslut, skriver Erik Helmerson.