Tidningen firar jubileum och skribenterna lyssnar med örat mot marken. Hur låter svunna tiders röst? Talar den starkt och djärvt om nya ting, som pekar fram mot vårt sekel, eller möter man mest förstockat mummel ur mustascher vid punschmuggarna?
Det finns många tjocka, viktiga böcker, där gestalterna sjunger ett mäktigt recitativ om samhällets och tidens villkor. Men tidsandan kan lika gärna uppenbara sig i det lilla formatet, i ett skillingtryck, en schlager – eller för den skull en trevande valsmelodi på småstadens studentbal.
Låt oss alltså, för en gångs skull, vända dövörat till tegelstensskrifters stora ton. Låt oss dröja vid en bagatell, som i sig är ett mästerverk.
Hjalmar Bergmans ”Flickan i frack” från 1925 är en hundrasidig bok, avfattad i lätt och lekande ton, med åtskillig dialog och en förnumstig berättare. Boken behandlar ämnen som låg i tiden: kvinnans ställning, kvinnans rätt till utbildning samt vådan av fördomars förtryck. Få verk är så mycket tjugotal som detta.
Efter första världskrigets blodspillan föredrog tjugotalet samtid och framtid framför det förflutna. Aldrig mer ville man ha krig. Till det nya hörde också kvinnans framsteg på alla fronter. Svenskorna fick rösträtt 1921, men förändringen märktes även i vardag och mode. Bort med korsetter, långa kjolar och kvarnhjulshattar!
Det var också internationaliseringens tid. Idéer förflyttade sig snabbt, filmer från Berlin och Hollywood sågs över hela världen och radion spelade den nya tidens musik. Nordisk Familjebok talar om att den ”danslystnad, som gripit människorna efter det stora kriget, har sökt sig utlopp i att dansa jazz”. De som var barn under kriget vände allvaret ryggen och föredrog lättsinnigt nöjesliv.
I denna värld låter romangiganten Hjalmar Bergman – avdankad manusförfattare från Hollywood och habitué på Berlins pojkrestauranger – en ung flicka ta studenten i småstaden Wadköping. Hon heter Katja Kock. Modern är död, fadern en betydande men missförstådd uppfinnare, brodern Curry stadens elegantaste yngling. Det finns en pojkvän också, greven och sportfånen Ludwig von Battwhyl. Han är mera kropp än hjärna, medan Katja är mera hjärna än kropp. Hon är den nya tidens kvinna.
Nu har de båda unga tagit studentexamen och det hålls bal i staden – ”lite klingklang”, kallar Ludwig det. När Katja ber pappa uppfinnaren om en klänning vägrar han. Det är för dyrt. ”Curry fick en frack till studenten och jag fick ingenting”, säger flickan. ”Om du varit pojke, hade du också fått en frack. Det hör till”, genmäler fadern.
Katja är både käck och snäll, men nu vredgas hon. Revolten föds. Till balen lånar hon broderns frack. Det blir skandal och hon tar sin tillflykt till Ludwig, som för ut henne till släktgodset, där ett kvinnokollektiv härskar. Slutet blir gott – men det är vägen dit som är intressant.
Ty när Katja träder in i balsalen är hon inte bara en flicka, som inte fått någon balklänning. Bergman etiketterar henne också som ”den Upproriska Tidsandan”. Tjugotalets förändring av samhälle och könsmaktsordning har nått den svenska småstaden, och Katja protesterar mot fadern och hela manligheten. I sitt uppror blir hon också symbolen för hela Europas ungdom, som darrande men beslutsam stövlar in i etablissemangets balsal och visar änkeprostinnors anhang den nya tidens seder.
I frack är flickan samtidigt androgyn. Hon visar att gränsen mellan könen inte är så tydlig som Wadköping trott, och morgonen efter balen somnar hon i droskan, tätt hopslingrad med Ludwig. Två studentmössor intill varandra. Två gossar i varandras armar. Att en av dem är flicka uppdagas först senare. Denna queera aspekt var inte Bergman främmande, men är kanske tydligare för dagens läsare.
Ungdom, uppror, kvinnosak, kärlek inom och mellan könen. Det låter modernt. Men boken har också andra drag. Det vore lättköpt att göra alla gamlingar förstockade, och Katjas främsta stöd och supporter blir den åldrade, lätt senile läroverksrektorn. Tack vare honom blir flickan i manskläder balens drottning. Ett effektivt uppror mår bra av stöd från de gamla.
Hjalmar Bergmans Wadköping utmärks ofta av gamla tiders charm, och dess musik plägar vara av biedermeiersnitt. Den uppmärksamma lyssnaren hör nu hur rytmen förändras. Sakta närmar den sig jazz. Också Wadköping spelar tidens melodi.