1986 drog en hel värld efter andan när stenhårda hjälten Samus Aran, som besegrat både rymdpirater och Moderhjärnan, i slutet av sitt äventyr visade sig vara en kvinna. Här, långt innan Lara Croft och April Ryan, fanns en hjältinna som gick i direkt kollisionskurs med den gängse bilden av spelkvinnan som ett offer i behov av räddning. I mer än 20 år fick Samus vara den tystlåtna, starka och coola Ellen Ripley-hjältinnan. Nu är det över.
Där Metroid-serien tidigare alltid kommunicerat stämning med små medel är Other M en smaklös navelskådarorgie. Det subtila har byts mot ett läge där man skrivs på näsan gång på gång. Samus, spelet, atmosfären – ingenting vinner på det nya greppet. Ambitionen att bygga djup i karaktären är kanske berömvärd, men sättet det görs på är vidrigt. Samus är en osäker och monotont mässande tonåring med massiva föräldrakomplex.
Det finns ett bra spel gömt där bland alla sliskiga såpopera-ögonblick, och den som hårdhudat härdar igenom mellansekvenserna kommer uppleva ett par minnesvärda – på det positiva sättet – scener. Other M spelas nästan uteslutande på ett tvådimensionell plan, där man vid vissa tillfällen får kliva in i ett inte helt sömlöst förstapersonsperspektiv. Det känns som en korsning mellan originalserien och fantastiska Prime-kapitlen. Och överlag fungerar det ganska bra, även om det kanske blir lite väl kompromissat i förstaperson. Sett som ett klassiskt, tvådimensionellt (men med djup) Metroid-spel har Other M absolut sina kvalitéer. Samus är välanimerad, de olika världarna precis vad man förväntar sig och många av slutbossarna kan utan att skämmas sälla sig till series absoluta toppskikt. När Other M är som allra bäst är det ett riktigt välslipat actionspel av den sort Wii-plattformen verkligen saknat. Just därför är det så synd att så mycket annat (pinsamma dialoger, till exempel) tillåts komma i vägen för den klass som stundtals visas.
Men det tekniska var egentligen aldrig något vi som såg fram emot nästa kapitel i sagan om Samus oroade oss över. Att Team Ninja kunnat göra spel – men aldrig berätta historier – har vi varit medvetna om sedan urminnes tider. Ninja Gaiden, för att ta ett exempel, är överkitsch till den grad att det blir skrattretande – men det har också alltid varit själva poängen. Skulden här kan inte läggas på Team Ninja. Det märkliga i det här fallet är nämligen att det faktiskt är Yoshio Sakamoto, en Nintendoanställd som hängt med serien länge, som skrivit manuset. Var det så det var tänkt från början? Gav 80-talets tekniska begränsningar oss en skev bild av ett av spelhistoriens viktigaste händelser? Sett i ett större perspektiv väljer jag hellre att märka Other M som en parentes i en annars så mästerlig serie. Det känns mer värdigt.