Ett örnnäste för konsten

Adolf Hitler var övertygad om att eftervärlden skulle minnas honom såsom konstmecenat: "Krig", sade han 1942 i Högkvarteret, "kommer och går. Det enda som överlever är kulturens alster." Särskilt ömmade han för måleriet, det fanns i början och i slutet av hans katastrofala karriär. Som målare hade han börjat med vykort och teckningar av berömda fasader i Wien och på gamla dar ville han - i likhet med Ludwig I av Bayern och Fredrik II av Preußen - bygga upp en stor konstsamling. Den skulle ingå i det planerade museet i hemstaden Linz.

Hitler hade börjat samla konst i slutet av 1920-talet, dels för sin representativa våning vid Prinzregentenplatz i München, dels för Berghof i Berchtesgaden. Som smakråd hade han sin "hovfotograf" och konstexpert Heinrich Hoffmann. Bland mera kända tavlor som inköptes finns Nanna av Anselm Feuerbach och Venus och Amor av Paris Bordone, dessutom de båda stora gobelängerna bakom vilka fanns hembion. Dessa förvärv ingår i ett fotoalbum med påskriften "Katalog över Adolf Hitlers privata konstsamling" som ingår i hans bibliotek, 1200 band, vilka förvaras i Library of Congress i Washington.

Innan Hitler tog itu med sitt stora museiprojekt, ville han och Goebbels dela ut ett dråpslag mot alla ismer i den moderna konsten som de avskydde: kubism, expressionism, fauvism, impressionism, surrealism - och Bauhaus. Det skedde vid den stora utställningen "Entartete Kunst" i München 1937. (Termen "entartet" präglades 1892 av den judiske [!] läkaren Max Nordau i boken Entartung.)

Trots att verken presenterades på ett förnedrande sätt, attraherade utställningen under fyra månader två miljoner besökare, tre och en halv gång så många som den samtidigt pågående auktoriserade "Stora tyska konstutställningen" i Haus der deutschen Kunst (München), en byggnad som överlevt kriget. Där visades måleri, grafik och skulpturer av konstnärer som i dag är helt bortglömda, så när som på skulptören Arno Breker.

I maj 1938 avlade Hitler statsbesök i Italien. På programmet stod flera museibesök - till Mussolinis irritation. Särskilt imponerad var den tyske diktatorn av Ufficierna i Florens, en tavelsamling på världsnivå i en provinsstad; han tänkte naturligtvis på sitt Linz-projekt.

Åter i Tyskland städslade Hitler direktören för Gemäldegalerie Dresden, dr Hans Posse, en museiman med internationellt gott rykte. Den 20 juni 1939 - dvs två och en halv månad före andra världskriget (!) - möttes Hitler och Posse i Berghof. Här utvecklade Hitler i en av sina sedvanliga, långa monologer planerna för ett konstmuseum i Linz. Han ville skapa en motvikt mot stadens industriella utbyggnad, han hade dessutom ett horn i sidan till det "övergödda" Wien som hade låtit provinsstädernas kulturliv förfalla. Museet i Linz skulle få endast det bästa från olika tidsepoker. Avslutningsvis dekreterade Führern: "Jag ger er alla fullmakter som behövs, ni är mig direkt underställd."

Att Posse inte var partimedlem, tycks inte ha spelat någon roll. Hans första uppdrag bestod i att träffa ett urval ur de olika bestånden av köpt och roffad konst, dels ur Hitlers egen samling som fanns i" Führerbau", partihögkvarteret i München, dels ur beslagtagna judiska konstsamlingar i Wien, speciellt ur familjen Rothschilds förmögenhet.

Om Hitlers ambitiösa museiprojekt har Birgit Schwarz utgivit en diger volym: Hitlers Museum. Die Fotoalben Gemäldegalerie Linz. Av bokens 500 sidor utgörs 407 sidor av en katalog över samlingen, svartvita fotografier i vykortstorlek med uppgifter om verkets titel, proveniens och mått. Arbetet är ett viktigt bidrag till en systematisk och vetenskaplig bearbetning av den nazistiska konstförvärvspolitiken under andra världskriget (köp och framför allt beslag), vars konsekvenser har skakat om konst- och museivärlden i Europa och USA.

Av ett bestånd på 31 album finns 19 kvar, de upptäcktes så sent som år 2000 i Berlin. Innehållet i de band som förkommit kan rekonstrueras med hjälp av den förteckning som gjordes efter fullbordandet av de 20 banden.

I sina föreställningar om Linz-museet var dr Posse explicit. Han talar om sju salar eller avdelningar: salen för gotiken, renässansen, den sydtyska barocken, nederländarna, det italienska måleriet under 15-1700-talet, fransmännen under 16-1700-talet och på det övre planet en sal helt ägnad åt det tyska måleriet under 1800-talet. Posses urval omfattade ca 1 200 verk, en blygsam siffra jämförd med de ca 22 000 konstverk i judisk ägo som enbart Alfred Rosenberg och hans hantlangare lagt beslag på i Frankrike.

Utöver tavelgalleriet, där även skulpturer skulle ställas upp, hade Hitler och Posse tänkt sig ett grafiskt kabinett, ett myntkabinett, en vapensamling och en avdelning för konsthantverk liksom ett konsthistoriskt fackbibliotek. Fram till maj 1945 förvarades samlingen i bl a en saltgruva i Altaussee i Steiermark.
Museet skulle invigas senast 1950. Historien ville dock annorlunda ?

Ett örnnäste för konsten

Adolf Hitler hade långt gångna planer på ett konstmuseum i hemstaden Linz. Folke Freund om diktatorns konstskatt.