Ett nyfött barn och minnet av Yitzhak Rabin
KRÖNIKA. Larissas baby var en kändis redan innan han blivit till. Det gjordes oblyga referenser till Rosemarys baby, i vilken en kvinna föder djävulens barn. Larissas make är nämligen Yigal Amir, mannen som mördade Israels premiärminister Yitzhak Rabin den 4 november 1995, skriver Catrin Ormestad.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De israeliska mediernas bevakning av graviditeten var omfattande, och stundtals hysterisk. Det gjordes oblyga referenser till Rosemarys baby, Ira Levins roman från 1967, i vilken en kvinna föder djävulens barn, och det antyddes att barnet skulle ha "mördargener".
Mamman, den ryska invandraren Larissa Trembobler, anklagade medierna för förföljelser, men utnyttjade sin tid i tv-sofforna till att klaga över de förhållanden under vilka barnets pappa avtjänar sitt fängelsestraff. Larissas make är nämligen Yigal Amir, mannen som mördade Israels premiärminister Yitzhak Rabin den 4 november 1995. Syftet var att sätta stopp för fredsprocessen med palestinierna som inletts ett par år tidigare och som kulminerat i undertecknandet av det så kallade Osloavtalet på Vita husets gräsmatta.
Yigal och Larissa hade träffats flera år tidigare när han arbetade som religionslärare för nyanlända ryska invandrare. Efter mordet började de brevväxla och så småningom skilde hon sig från sin dåvarande make, med vilken hon hade fyra barn, och gifte om sig med Amir.
De israeliska myndigheterna vägrade till en början att tillåta ett så kallat "äktenskapligt besök" för det nygifta paret, och Amir försökte vid ett tillfälle smuggla ut en plastpåse med sädesvätska ur fängelset. Förra hösten gick fängelsemyndigheterna slutligen med på att låta paret träffas i avskildhet, och bilden av Larissa som iförd turkos dräkt och ett triumferande leende försvann in genom fängelsets portar prydde de flesta israeliska tidningarnas förstasidor. Några månader senare tillkännagavs det att hon var gravid, och den 28 oktober i år födde hon en pojke.
När det stod klart att förlossningen möjligen skulle sammanfalla med årsdagen av mordet på Rabin kokade de israeliska medierna av indignation, och konspirationsteorier, men Larissa avfärdade insinuationerna som nonsens: datumet för deras äktenskapliga besök hade ju fastlagts av fängelsemyndigheterna. Hennes försäkringar om att tiden för barnets födelse inte bestämts av annat än försynen och de israeliska myndigheternas byråkrati började emellertid klinga ihåligt när det stod klart att omskärelsen och namngivningsceremonin skulle hållas den 4 november, samtidigt som tio tusentals israeler väntades samlas på det torg i centrala Tel Aviv där Rabin mördades för att högtidlighålla hans minne.
Tolv år efter mordet har Rabin allt mer kommit att utmålas som ett helgon, samtidigt som Yigal Amir demoniserats. Hans anhängare hävdar ofta att han diskrimineras, och behandlas åtskilligt hårdare än andra mördare, palestinska terrorister inberäknade. Han har till exempel tillbringat hela sitt fängelsestraff i isoleringscell och Knesset har antagit en särskild "Yigal Amir-lag", enligt vilken en premiärministers mördare inte får benådas.
Mot detta kan man invända att det faktiskt är värre att döda en premiärminister än en "vanlig" människa, eftersom det inte bara är en individ utan hela den demokratiska processen som attackeras. Samtidigt är fixeringen vid Amirs person olycklig, eftersom den gjort att angelägna frågor aldrig ställts, till exempel varför Osloavtalet kollapsade. Det är till exempel lättare att lägga skulden för fredsprocessens sammanbrott på en ensam galning än på de 300 000 israeliska bosättarna på Västbanken.