Ett något stelt Koop

Golvet framför scenen är rensat från stolar och bord. Count Basies musik strömmar ut ur högtalarna. Det är upplagt för en konsert där en svunnen tid står i fokus.Senaste skivan Koop Islands har känslan av Karibien på 40-talet som grund. Kanske på en swingklubb nära vattnet, kanske på ett lyxfartyg som kryssar mellan öarna. I ett par minuter innan första låten Moonbounce drar i gång kan man, liksom på skivan höra samplingarna med måsar och vågskvalp.Men Koops version av Karibien är inte ett historiskt dokument. Det är i stället en variant där de gamla influenserna malts ned, blandats ut med moderna samplingar och sammansmälts till något helt unikt. Det är också därför albumtiteln hänvisar till Koops egen lilla ögrupp, som bara finns i deras musikaliska värld. Men trots ansträngningarna lyckas inte Uppsalabandet som blivit hela jazzeuropas älsklingar skapa ett lika vägvinnande koncept som på skiva. Musiken är otydligare, den finputsade distinktheten saknas och ersätts under större delen av konserten heller inte med något annat. Ett av undantagen är Forces?darling där sångerskan Yukimi Naganos röst rycker och sliter och ryter sig fram på ett sätt som får hela ljudbilden att krackelera och tvingar musikerna att komma loss från det annars lite stela utförandet. Det är också Nagano som är konsertens stora behållning. På låtar som "Koop Islands blues" och "Come To Me" sjunger hon mer tillbakalutat, men spänningen i rösten finns där hela tiden. Det starka materialet i Koops låtkatalog skulle kunna vara en suverän utgångspunkt att bygga vidare till något riktigt stort live. Den här kvällen på Katalin känns det mest som att de försöker upprepa det inspelade materialets förtjänster utan att riktigt lyckas. Men de förtjänsterna är stora och trean i betyg är en stark sådan.