På fredag spelar ett högst levande Manfred Mann’s Earth Band på Katalin i Uppsala.
Pratar man med en artist som haft en rad listettor och spelat i olika mer eller mindre framgångsrika konstellationer sedan början av 60-talet känns frågan om favoritögonblick från karriären given.
– Vet du hur den frågan låter?
Nej.
– Den låter som att du säger ”du har andats länge, var något andetag extra bra?” Att spela musik är som att andas för mig och jag har inga favoritandetag. Det jag vet är att jag inte tyckte om att vara kändis på 60-talet.
Varför då?
– För att alla glodde. Jag har inget emot att folk tittar på mig när jag står på scenen, men jag hatade när folk gjorde det när jag gick och handlade på affären.
Är det bättre nu?
– Ja, nu är det ingen som bryr sig och det är jag mycket mer bekväm med.
Även om genombrottsbandet Manfred Mann lånade sitt namn från keyboardisten jag nu har på tråden så har han alltid hållit en låg profil. Manfred Mann var aldrig ute efter att bli kändis och trodde inte att han skulle bli det. Född och uppvuxen i Sydafrika började han spela på mammans piano redan som sexåring, men någon musikkarriär fanns inte på agendan.
– Jag tänkte aldrig att jag skulle bli musiker. På den tiden i Sydafrika var det så gott som omöjligt att försörja sig på att spela musik, så det alternativet fanns inte, säger han.
Hur blev det som det blev?
– Jag ville lämna Sydafrika och när jag var 19 bestämde jag mig för att flytta till London och satsa på musiken. I den åldern kan man misslyckas utan att det gör så mycket. Jag trodde inte att jag skulle lyckas, men jag hade inget att förlora.
Det gick bättre än han hade förväntat sig. Han kunde inte bara leva på musiken utan blev en del av ett av dåtidens största band, som hamnade på listorna med hitlåtar som ” Do Wah Diddy Diddy” och ” Pretty Flamingo”. Manfred Mann existerade till 1969. Då hade keyboardisten fått nog av popmusik och gjorde svår jazzmusik med Manfred Mann Chapter Three och startade sedan den progressiva gruppen Manfred Mann’s Earth Band, som nu är Uppsalaaktuella.
Motsträvigheten har alltid varit ett av hans signum och den finns kvar. Att ställa sig in ligger inte för honom. Svaret på frågan om hur det är att spela i Sverige är talande.
– Det är som att spela vart som helst. Det är antagligen inte vad ni vill höra. Ni vill tro att ni är speciella, men en konsert är bara en konsert för mig.