Det var längesedan svenska polisfilmer baserades på Sjöwall-Wahlöös kriminalromaner och tillförde något nytt. Därför träffar Fredde Granbergs smarta satir mitt i prick på den annars kvalitetsmässigt svajande svenska kriminalfilmsgenren. Kommissarie Späck har tydliga släktband till filmer som Den nakna pistolen och Ace Ventura. Märkligt nog har något liknande aldrig tidigare gjorts i Sverige.
Mårten Späck är en fikafokuserad kommissarie som hela tiden jagar brottslingar med munnen full av vetebrödslängd och korv. Vi kan från Beckfilmernas värld genast känna igen Späcks kolleger med Grünvald Larsson och Irene Snusk i spetsen. Filmen börjar som de flesta polisfilmer börjar – en kommissarie åker till en brottsplats. Men där slutar också alla likheter. När Späck hittar en brutalt mördad man har mannen förutom knivar instuckna i kroppen, även en pepparkvarn, en diskborste och en piratkopierad cd-skiva i sidan.
Filmen går i huvudsak ut på att hitta mördaren, men det kretsar även kring Mårten Späcks dåliga matvanor och livsfarligt höga kolesterolvärden. När hans fiender vill mörda honom används inte de sedvanliga vapnen. I stället levererar de hemkörd pizza till dörren.
Skådespelarinsatserna är det inget fel på, men inte heller något att direkt yvas över. Kanske beror det på att det känns som om deras uppgift mer är att imitera än att spela. Trots det ska Johan Hedenberg (Grünvald Larsson) ha en eloge för sin glasklara imitation av Mikael Persbrants råbarkade rollfigur.
Fredde Granberg lyckas genomgående lyfta fram till synes obetydliga detaljer och överdriva dem på ett sätt som gör att helheten lyfter. Slutet av filmen känns tveksamt, men filmen når fram. Späck gör det svårt att i fortsättningen ta Beck på allvar.