Henning Mankell, Stieg Larsson, Liza Marklund, Camilla Läckberg, Håkan Nesser, Leif GW Persson, Marie Jungstedt, Lars Kepler. Under 2000-talets första decennium översvämmades bokbranschen av kriminalromaner och man talade om det svenska deckarundret. Men varför sålde böckerna så bra?
– Framgången handlade inte bara om litteraturen. En viktig del, menar jag, var också marknadsföringen och hur man sålde berättelsen, säger Karl Berglund, doktorand i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.
I nyligen utkomna "Mordförpackningar", en del av hans doktorsavhandling, har han tittat på 153 svenska pocketdeckare mellan åren 1998 och 2011 för att se om där finns några tendenser och gemensamma nämnare. Han har utgått från allt som inte är den litterära texten, sådant som omslag, baksidestext, bilder, författartack – också kallat peritext.
– De delar av en bok som man tar för given och kanske inte ens tänker på att de finns där men som är väldigt viktiga för att artbestämma innehållet. Utan allt det där så svävar texten fritt.
Han menar att det förstås inte går att leda i bevis att ett omslag bidragit till en boks succé, men efter att ha studerat böckerna har han sett slående mönster. En central funktion som nästan alla omslagen delar är att de tydligt visar att boken är en deckare – exempelvis genom en schablonartad titel, med klassiska färgval som svart och rött eller skuggningar i kanterna.
– Men det räcker inte med det. De mest framgångsrika böckerna gör också något eget med deckarklichén. Det bästa omslaget är det som tydligt anger genre men som också framhäver den enskilda författarens varumärke.
Ett givet exempel är Liza Marklund. Hon debuterade som deckarförfattare med "Sprängaren" 1998, vars peritext hade vissa deckarsignaler, som att det stod kriminalroman på framsidan. Men omslaget var knallgult och istället för en genrebild användes ett foto på författaren.
– Detta blev sedan en återkommande mall för henne. Omslaget påminde mer om chic lit-genren, så hon lyckades föra samman två litterära succéer i en och blev väldigt framgångsrik.
Något som Karl Berglund har sett särskiljer deckarna från annan litteratur är att man i utformningen trycker på författarens trovärdighet och försöker framhäva denne som en auktoritet.
– Ta Roslund och Hellström till exempel. Här framhåller man att Roslund gjort grävande reportage och att Hellström har egna erfarenheter av att ha suttit på kåken. På så sätt blir de en väldigt trovärdig duo.
Du upptäckte att det var stor skillnad på hur manliga och kvinnliga författare paketerades?
– Ja, det ser väldigt olika ut på nästan alla plan: färger, författarfoton, bildmotiv, hur författartacken är utformade. Männen framställs som seriösa och professionella medan kvinnorna är mer personligt porträtterade. Detta är skillnader som till viss del återspeglas i innehållet, men de förstärks av inramningen.
De svenska deckarna var och är ju också en stor exportvara, har du tittat på hur omslagen ser ut i andra länder?
– Det finns inte med i boken men jag har såklart gjort vissa utblickar ändå. När svenska deckare säljs utomlands så betonas det att de är nordiska. Det är snö, is och kyla på omslagen nästan oavsett innehåll. Mitt mest slående exempel på exotifieringen är en italiensk utgåva av Jens Lapidus "Snabba cash". Den hade en frostbiten ren på framsidan!