1979 påbörjade Bo Widerberg en film om sin far, konstnären Arvid Widerberg. Den blev inte klar, men 2006 plockade Bos son, regissören och konstnären Martin Widerberg, fram materialet igen och riktade den här gången kameran mot sig själv, sin familj och mot sin far.
Alla är äldre än jag är en blandning av det som Bo en gång filmade, nytagna scener och arkivfilmer. Resultatet är en fängslande historia om fäder och söner. De är väldigt upptagna av konsten och dess villkor. Vad kvinnorna i familjen Widerberg spelade för roll genom historien anas däremot bara vagt.
Naturligtvis kretsar mycket kring Bo Widerberg. Som filmare var han ett geni men som pappa lämnade han mycket att önska. Visst var han rolig, konstaterar Martin, men sällan närvarande. Jobbet slukade honom och det är närmast hjärtskärande att se bilder ur Ådalen 31, där en fyraårig Martin var barnskådespelare och såg på sina filmföräldrar som verkliga, för att de hade tid att leka med honom.
Samtidigt är filmen inte (bara) en uppgörelse med en dålig barndom. Intressant nog lyfter Martin Widerberg också över fokus på sig själv i nutid, och genom framför allt sin son Morris Widerbergs ögon, blir brister i det egna föräldraskapet tydliga.
Alla är äldre än jag är ett modigt projekt, intressant naturligtvis för alla som vill veta mer om Bo Widerberg. Men också om man på ett existentiellt plan funderar över familj, vad man egentligen ärver och frihet kontra ansvar. Trots att det ibland blir väldigt intimt så upplever man aldrig den här närmast terapeutiska övningen som kladdig. Det enda som känns lite ofräscht är väl hur snabbt man ursäktar den där manliga konstnärsmyten som Bo Widerberg representerar, när scener från mästerverken Barnvagnen, Kvarteret Korpen och Elvira Madigan visas upp.