Ett lidelsefullt lyssnande
Vem skriver väl brev i dag? Går det att överföra till nuets begrepp? "Är det icke hela den mänskliga 'bildningen': en mejlväxling?" Eller ett chattrum. Eller Facebook? frågar sig Birgitta Holm.
Foto: Scanpix
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den här aforismen av Vilhelm Ekelund står som motto för Gösta Oswalds roman en privatmans vedermödor 1949. Författaren var då tjugotvå år, en ganska nybakad student med spridda studier i religionshistoria vid Stockholms högskola bakom sig. Romanen å sin sida är en nästan skrämmande bildningsuppvisning, späckad med referenser. De kommentarer som gjorts är lika fylliga som den slanka romanen själv.
I samklang med mottot är en privatmans vedermödo" komponerad i form av två "brev", Lilla och Stora brevet. Det sammanhållande medvetandet i romanen är en "herr O", som just har begått ett svartsjukemord på sin hustru Hannelore. Det är i hans sönderfallande inre som kulturgenomgången finns, uppdelad på tolv kapitel. Redan i det första görs en uppräkning av den världsomspännande "korrespondens" som den andliga bildningen utgör, från den tyske 1600-talsfilosofen Leibniz till den hinduistiska världsanden Âtman.
Gösta Oswald var bara tjugofyra år när han drunknade en julidag 1950, och i höst är det fyrtio år sedan min doktorsavhandling om honom kom ut. Men än i dag är han, så tjugofyraårig han blev, mitt viktigaste universitet. Det var han som lotsade mig in i huvdfåran av västerländsk och orientalisk tradition: Schopenhauer, Swedenborg, Platon, Plutarkos, Pascal, Böhme, buddhism, arabisk mystik? Det var han som lärde mig urskilja olika dialekter i den modernistiska litteraturen: Södergran, Eliot, Ekelöf, Vennberg, Joyce, Kafka, Mann?
En veritabel skattkammare.
Men det som ännu kan väcka mig på nätterna och fylla mig med glädje är något annat. Den nästan parodiskt lärda katalogen i första kapitlet slutar med orden: "Det skriftliga meddelandets gåva är ju oerhörd i sin torftighet och vanmakt." Det skriftliga meddelandet som gåva. Att lyssna och ta emot vad Oswalds "bildning" innebär. - Ja, jag har fått ditt meddelande. Ja, jag vill ge mitt svar. Även i ett brev till sin älskade från den här tiden skriver han: "litteratur som inte är brev, personliga meddelanden mellan människor om det mänskliga, är värdelös, är 'litteratur'."
En referens i Gösta Oswalds texter är ingen lärdomssignal. Den är ett tolkat och avkodat meddelande, ett räddande över i en ny text av det som är den egentliga utsagan.
Hans texter är fulla av röster, fulla av införlivade citat. Men det är som om citaten väcks till nytt liv, de kläs av sina tillfälliga egenskaper och träder fram i sin djupast universella mänsklighet. Ett lidelsefullt lyssnande är Gösta Oswalds bildningsverklighet.
Men vem skriver väl brev i dag? Redan att använda brevväxling som metafor för litteratur är för vår tid nästan obegripligt. Och går det att överföra till nuets begrepp? "Är det icke hela den mänskliga 'bildningen': en mejlväxling?" Eller ett chattrum. Eller Facebook? Jag kan det inte.
Men jag kan föreställa mig att det är möjligt för en generation för vilken språket från början har vants att låta sig formas efter en flyktigare situation. Där det skriftliga meddelandet i all sin torftighet och vanmakt ändå är en oerhörd gåva. Både att sända och att ta emot.
Sommaserie
Bildningskanon
Detta är del 1 i sommarserien.
Bildningskanon
Detta är del 1 i sommarserien.