Ett kyrkligt monumentalverk

Johann Sebastian Bach komponerade mellan åren 1733 och 1738 vad som skulle bli ett av kyrklighetens störs­ta musikverk: Höga Mässan i h-moll. Att en protestant tonsätter hela katolska kyrkans mässordinarium till latinsk text, dessutom i ett så gigantiskt format att det är oanvändbart under gudstjänst, har många orsaker, ett konfessionsdelat Tyskland bara en av dem. I söndags framfördes hela detta magnifika verk i Helga Trefaldighets kyrka.Kör, liten orkester med tidstrogna instrument och fyra vokalsolister gav klang och gestalt åt verket. Dirigent Gunnar Englund genomförde verket som avskedskonsert. Hans noggranna instudering och fraseringskrav märktes omedelbart. Helga Trefaldighets Motettkör hade visserligen en något sned klangbalans där altarna hördes sämre än till exempel tenorerna (ovanligt!), men man kunde med framgång gestalta både det innerliga och jublande.Orkestern var både i sin litenhet och i instrumentariet historisk, Bach själv hade knappast större orkester att disponera i Leipzig. Bortsett från att man någon gång var oense i intonationsfrågor, klingade orkestern utmärkt. De tre clarintrumpeterna gav vid behov tillsammans med pukorna en skickligt spelad festlig glans åt musiken. Valthornet (naturhorn) trakterades utmärkt i sin enda sats. Stråkar, generalbas, traversflöjter, oboer och fagotter klingadeutmärkt och i bra balans både till kör och till vokalsolisterna.Sopransolisten Kerstin Avemo övertygade med en både slank och uttrycksfull röst i nog så svårsjungna partier. Altsolisten Lena Susanne Norin kunde också fungera som andra sopransolist vid behov. Hon sjöng också uttrycksfullt och skickligt men hade ett i mitt tycke för stort röstvibrato och underintonerade stundtals. Tenorsolisten Fredrik Strid måste lära sig att man ibland inte behöver sjunga så starkt, annars skötte han sina insatser utmärkt. Bassolisten Karl Magnus Fredriksson är nog mer baryton än djup bas, vilket märktes i hans första aria (med hornet) där han ibland hade svårt att göra sig hörd. Hans andra aria låg i mer passande röstläge, så där kunde vi obehindrat njuta av hans välklingande röst.Vokalsolisterna får ursäkta, men verkets musikaliska höjdpunkt i framförandet kom i Credodelens tre centrala satser: Mystiken kring Kristi födelse (Et incarnatus), sorgen och hotet kring korsfästelsen (Crucifixus, med ett 13 gånger upprepat basmotiv) och jublet över uppståndelsen (Et resurrexit) med smattrande trumpeter därtill. En storartat uppbyggd treenighet.Ett framförande som inte var helt perfekt (när är man någonsin musikalisk perfekt?) men som imponerade storligen. För Gunnar Englund var det en värdig kröningspunkt på en av såväl musiker som lyssnare varmt uppskattad lång, intensiv och engagerad gärningi Uppsalas musikliv.