Redan första gången jag såg Aziza Dhaouadis dokumentär ”Äntligen måndag” om Barbro Lindgren – den som nu åter kan ses på SVT Play efter att Lindgren blivit årets Almapristagare – fascinerades jag otroligt av det där falukorvsskinnet. Nå, inte av skinnet som sådant men av Barbro Lindgrens förhållande till det: hon hittar ett korvskinn under sin dagliga skogspromenad, långt senare ligger det fortfarande kvar, och så sakteliga börjar det där skinnet att få betydelse, det blir en punkt hon återvänder till. I flera år!
”Äntligen måndag” (2012) är en knapp timme lång och långsam dokumentär om en av våra folkkäraste författares tillvaro på gården på Öland, och proppfull med sympatiska roligheter ur Lindgrens mun. Sådana som gör att man bara vill åka dit och bosätta sig (vilket man inte kan eftersom Barbro Lindgren trivs bäst ensam). Vid 75 års ålder har hon inte vant sig vid att vara vuxen, hon kämpar konstant för sin frihet, älskar vardagar och avskyr helger och är inte särskild road av att prata.
Men allra mest är det hennes tillvaro, och hennes förhållande till den, som lockar mig. Där går hon och småpratar med vovven, tar sin dagliga runda, skriver lite, påtar i trädgården, läser, matar hönsen. Allt i maklig takt. Bjudningar och mingel tackar hon nej till, för hon har ju, som hon säger, fullt upp ändå.
I Shahriyar Latifzadehs dokumentärfilm ”Vuxen” (finns också på SVT Play), är Latifzadeh på lätt desperat jakt efter meningen med livet och söker upp ett gäng seniorer som kan hjälpa honom att finna vägen som inte leder till bitterhet. Vid 35 års ålder känner han sig ständigt ångerfull, frågar sig oupphörligen om det inte blir bättre än såhär och drömmer om den storslagna tillvaron. När de äldre förklarar att de är nöjda med hur deras liv blev, är han övertygad om att de ljuger.
De två dokumentärerna är varandras motsatser. De skildrar två vitt skilda temperament, men också två diametralt motsatta inställningar till vad som är ett fullgott liv. Där Shahriyar Latifzadeh jagar det magnifika, sitter Barbro Lindgren och antecknar hur många spindlar hon räddat under dagen. Själv har jag, som de flesta, lite av båda i mig, men jag hoppas att min inre Barbro ska vinna den matchen.
I kulturprogrammet ”Sverige!” häromveckan fick Lindgren frågan om vad hon efter över 100 böcker har kvar att skriva om? Svaret: ”Ja, jag har ju filosoferna jag läser. Och falukorvsskinnet.”
Ja, jag är så innerligt avundsjuk på det där falukorvsskinnet!