Ett kliv framåt

Alla Kenthatare där ute har fått ytterligare tolv låtar att reta sig till förbannelse på. Jocke Bergs manierade gnällsång, det monotona mollackordshamrandet och de kryptiska texterna, allt det där som får somliga att bli dödligt uttråkade av Kent, finns kvar även på bandets åttonde studioalbum.
Risken finns till och med att de halvljumma Kentfansen, de som nöjde sig med att köpa Vapen & Ammunition eftersom skivan rymde så många starka poplåtar, skräms i väg ordentligt nu när de får höra albumet Röd.

Den här gången handlar Kents musik nämligen mer om stämningar och ljud än om refränger och riff. Eskilstunabandet har tagit steget fullt ut och blivit ett superproducerat, elektroniskt gothpopband med en besatthet för ljudbildens alla små detaljer. Själv tycker jag att det låter underbart.
Gruppens gamla husgudar Depeche Mode är mer närvarande än någonsin i de smärtfyllda och mycket mörka atmosfärljuden och i de metalliska samplingarna. Det blir ett massivt tryck i baslådan. Faktum är att så här mullrande mystiska och olycksbådande suggestiva har Kent aldrig låtit.

Ändå blir det inget toppbetyg för Röd. För det hade det krävts fler odödliga melodier, och de är faktiskt påfallande få på det här albumet. På den punkten har Jocke Berg fortfarande en del att lära av Depechegeniet Martin Gore.
En jämn och genomgående kvalitativ låtsamling, utsökt paketerad dessutom, är emellertid inte kattskit från dessa snart 40 åriga män som borde ha blivit mätta och trötta för länge sedan.
Sveriges största rockband utvecklas fortfarande och de har skapat det självklara ledmotivet till den kolsvarta, deprimerande och överjävligt kalla svenska vinter som väntar runt hörnet.

Ett kliv framåt

I dag släpps albumet Röd och Sveriges största rockband tar ännu ett kliv framåt. Men alla lyssnare lär inte bli nöjda, konstaterar UNT:s Björn Lövenlid