Ett hjärtslag för minnet

En trist husgavel intill en rivningstomt på Grosse Hamburgerstrasse i Berlin. En gång bodde människor här. Nu är de borta. Borta och glömda. Om det inte vore för de små namnskyltarna som räddats undan förgängelsen och monterats på gaveln. Namnen på dem som levde sina liv i just det här huset.
Konstnären som skapat verket, The Missing House, är fransmannen Christian Boltanski.

Ett annat av Boltanskis verk, också det i Berlin, hösten 2005. En utställning i nybyggda Akademie der Künste, alldeles intill Brandenburger Tor. Ett helt rum ägnat minnet av den östtyske teaterregissören Maxim Vallentin: fotografier, dokument, brev. Rekvisita ur en enskild människas liv.
Ett tredje möte, daterat Stockholm februari 1998. Invigningsutställningen Sår i Rafael Moneos nya Moderna museum. Christian Boltanski är en av de inbjudna konstnärerna. I Arkiv, en fotografisk rumsinstallation reses frågor om offer och bödel, identitet och vad det innebär att vara människa.
För Christian Boltanski är sådana frågor centrala genom hela hans konstnärskap. När han nu för första gången ställer ut separat i Stockholm är det ett evenemang som drabbar betraktaren med en förödande kraft. I fem stationer trevar vi oss fram i utställningens scenograferade mörker, stöter ihop med varandra, ser ansikten skymta för att snabbt försvinna, hör mänskliga röster som försöker beskriva sin identitet. "Jag är viktig, Jag är tjock, Jag har förlorat min kärlek, Jag har en fin trädgård." Högt och lågt, mänskligt.

Hela konsthallen genljuder av bultande hjärtslag; konstnärens egna, som en existentiell gestaltning av livet självt, det starka, det bräckliga. En naken glödlampa tänds och släcks sekundsnabbt. Synkroniserad med hjärtats slag lyses rummet upp för att lika snabbt sänkas i mörker. Som varade våra liv bara ett ögonblick.
Vilka är vi, vem kommer att minnas oss? Finns jag i alla de andra, alla i mig?
Varje människa är unik och viktig, säger konstnären. Samtidigt är vi alla, kollektivt och individuellt, underkastade den ofrånkomliga förgängligheten. Vi lever i den flyende sekunden, vi kommer alla en gång att vara de som levde sin tid på jorden. Andra kommer att inta våra platser. Kommer de att minnas oss?
Är det just detta som all väsentlig konst ytterst eftersträvar: oförgänglighet?

Christian Boltanski är konstnären som ägnar all sin kraft åt att bevara oss i minnet. Namnskyltarna på husgaveln, de ändlösa raderna av fotografier av de döda.
Christian Boltanski är konstnären som bjuder döden och förgängligheten motstånd.

I flera tidigare verk har han använt sig av människors kläder som betydelsebärande material. Jag tänker på installationer som Holy Week och Lake of the Dead. Med ytterrockar upphängda på träställningar har han nu skapat ett de dödas eget kollektiv i verket Qui êtes-vous? (Vem är du?), låtit dem befolka konsthallens hela nedervåning. När besökaren närmar sig de svagt upplysta gestalterna blir deras repliker hörbara. "Jag är viktig, Jag är tjock, Jag har en stor trädgård". Som rop på uppmärksamhet: se mig, minns mig. Det är ett verk som griper tag i besökaren med ett stort vemod och samtidigt en paradoxal lätthet.
Speciellt för Magasin 3 har Christian Boltanski så skapat det verk,, Les archives du coeur, som tveklöst utgör hela utställningens klimax. I en liten inspelningsstudio erbjuds besökaren att få sina hjärtslag inspelade och samtidigt donera dem till ett kommande arkiv som konstnären ska upprätta på den japanska ön Ejima. Tanken svindlar. Våra hjärtslag kommer att bevaras där; de kommer att höras sedan våra hjärtan för länge sedan slutat slå.
För att bjuda glömskan, döden och förgängligheten motstånd.
Sällan såg jag en utställning som så starkt väckte vemod och samtidigt ett trotsigt, hisnande hopp.

Ett hjärtslag för minnet

Christian Boltanskis första separatutställning i Stockholm drabbar besökaren med våldsam kraft, skriver Cristina Karlstam.