Fredagen 24 januari promoveras den världsberömde historikern Keith Thomas till hedersdoktor i Uppsala. Det är inte första gången han ser sig om i staden. 1988, när hans bok ”Människan och naturen” kom ut på svenska, fick han ett vackert mottagande av sina kollegor idéhistorikerna. Boken är en närmast eko-historik studie, överflödande rik på detaljer, i den tidig-moderna människans förändrade attityder till djur och växter, skogar och vattendrag. Naturen upphörde att vara ett hot; den gav människan något att vårda och älska. Efter husdjuret uppfann hon sällskapsdjuret.
Jag skulle tro att en ursprungligen upsaliensisk lärdomshistoriker som Gunnar Broberg med sin forskningsmässiga förkärlek för katter har haft åtskilligt att hämta från den lärde britten. Att denne kreerats av den samhällsvetenskapliga fakulteten är kanske ägnat att förvåna. Det finns troligen två anledningar. Den unge Keith Thomas skrev i början av 1960-talet en programmatisk artikel i den inflytelserika tidskriften ”Past & Present” där han pläderade för ett närmande mellan studiet av historien och den antropologiska forskningen. Historikern måste göra klart för sig vad som formar mänskliga beteenden, hur individer interagerar i olika kulturella kontexter.
En svensk som har tagit tydliga intryck av den uppmaningen är Lars Magnusson, för närvarande dekan vid samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala. Hans forskningar om den bråkiga svenska hantverkarkulturen hade nog varit otänkbara utan Keith Thomas’ startsignal. En annan sak som förvisso har haft betydelse är det initiativ som Sir Keith och ett antal andra framträdande akademiker tog för ett drygt år sedan när de skapade the Council for the Defence of British Universities (cdbu.org.uk). Uppgiften för detta forum är att försvara akademisk frihet, från såväl stat som marknad, och att hävda universiteten som en aktiv och fredad motpol till den ekonomiska och politiska makten.
De tongångarna klingade inte ohörda på ärevördiga Skytteanum där ett antal ledande statsvetare redan hade inlett en akademisk motståndsrörelse – för professionell och kollegial autonomi, mot högskolans hierarkiska linjestyrning och det byråkratiska rektorsväldet. Med detta sagt är Keith Thomas en sympatisk personlighet, en icke-snobbig bildningsgigant som fängslar i alla sammanhang. Att han fått motta ett oräkneligt antal värdigheter bekymrar honom inte det minsta.
Jag mötte honom första gången i Oxford, på våren 1986. Han skulle just bryta upp från sitt college St. John’s för att tillträda som master för Corpus Christi. I hans arbetsrum fanns ett gigantiskt skåp med glasdörrar. Där förvarade han excerpter, handskrivna remsor, fördelade efter ämnen i olika kuvert. När en uppsats eller ett bokkapitel skulle skrivas, togs de relevanta kuverten fram, och på biblioteksbordet lades ett pussel till dess alla bitar fanns på plats.
Thomas har själv beskrivit metoden i en tidningsartikel, där han samtidigt sörjer över att en del av klippkuverten torde ha försvunnit i papperskorgar och sopsäckar under särskilt hektiska forskningsskeden. Men ett sådant beklagande sker aldrig utan ett brett stråk av humor. Ty under en verksam levnad kan man inte hinna med allt. Denne man, som under en följd av år skulle vara pro-rektor för Oxforduniversitet och preses i British Academy, har också lärt sig vad intellektuell smidighet betyder. Han har varit en maktspelare i brittisk forskningspolitik men aldrig för en sekund glömt bort att historieskrivning icke blott är resultatredovisning, den är också litteratur.
Vad han, på typiskt brittiskt maner, motsätter sig är modetrender som att allt skrivet ska stöpas i samma form, understött av det grasserande peer-review-väsendet; de ständiga utvärderingarna av akademiska prestationer, som tar loven av all intellektuell kreativitet; tvånget att publicera, också när man inte har någonting att säga.
Keith Thomas, idag 80 år gammal, har utgett tre bastanta monografier under ett långt forskarliv. Genombrottsboken, ”Religion and the Decline of Magic” (1972), skriven av en man som enligt sin egen biografi är en hängiven anhängare av den ”sekulära humanismen”, följde den folkliga magins och den kristna mysteriereligionens samexistens under sekler. Senaste boken, ”The Ends of Life”, (2009), tar upp åldrandet och frågan om hur människor i det gamla samhället har föreställt sig sitt eftermäle och sina världsliga ägodelars öden efter döden.
Själv har han redan fått sitt eftermäle, i Stephen Farthings kollektivporträtt som hänger på National Portrait Gallery i London och visar honom tillsammans med kärntruppen i ”Past & Presents” tidiga redaktion: Sir John Elliott, Christopher Hill, hans lärare, Eric J. Hobsbawm, Rodney Hilton, medeltidskännaren, Lawrence Stone, Joan Thirsk (agrarhistorikern som dog så sent som oktober förra året, 91 år gammal), E. P. Thompson…
Uppsala universitet måste onekligen känna sig hedrat i hans sällskap.