Ett hårt slag i magen

Somliga filmer tittar man på, andra filmer upplever man. Att se verklighetsbaserade The Fighter känns som att kliva rakt in i industrihålan Lowell, Massachusetts på 1990-talet.
Historien utspelar sig i en vit, amerikansk arbetarklassmiljö där döttrarna har uppsprejade frisyrer och kedjeröker i köket medan sönerna är ute på gatorna och hittar på djävulskap, allt medan historiens värsta crackepidemi sveper som en tsunami över kontinenten.
Det närmaste jag har kommit den här miljön är i tv-soffan framför gamla avsnitt av Cops. Ändå dröjer det inte länge förrän jag känner mig som en fluga på väggen i familjens vardagsrum.

Den närmast dokumentära realismen beror främst på skådespelarinsatserna som spänner från det mycket skickliga till det fullständigt fantastiska. Allra bäst är inte oväntat Christian Bale i rollen som pundaren Dicky Eklund (Oscar för bästa manliga biroll) och Melissa Leo som familjens hårt prövade matriark Alice (Oscar för bästa kvinnliga biroll).
Hålögd och uppåttjackad spatserar ex-boxaren Eklund gatan fram i tron att han fortfarande är ”The pride of Lowell”, i själva verket befinner han sig på en crackbeströdd motorväg till helvetet.

Halvbrodern Micky Ward (Mark Wahlberg) å sin sida har fullt upp med att försöka skapa sig en boxarkarriär med mamma Alice som manager och Eklund som tränare. Båda älskar lillgrabben förbehållslöst men det blir allt mer uppenbart att de bara drar ner honom i fördärvet med sina björntjänster.
The Fighter visar återigen att boxning är bäst på bio och att den blodiga knytnävssporten kan fungera som en utmärkt förlängning av ett svart vardagsdrama.

Huvudrollsinnehavaren Mark Wahlberg framstår som lite blek och inbunden bredvid den självlysande och utåtagerande Christian Bale, men efterhand inger Wahlbergs rolltolkning ändå respekt. Inte minst så agerar han trovärdigt i ringen.
Filmen kan ses som ännu en gestaltning av den amerikanska drömmen och den berusande känslan av att i USA har till och med den person som föds in i den sämsta av miljöer faktiskt en chans att bli något stort, om han bara är beredd att gå sin egen väg och arbeta hårt.
Att placera The Fighter i det facket vore dock att göra filmen en otjänst. Den rymmer betydligt fler bottnar än så. Framför allt så genomsyras den av ett medkännande med hela den samhällsklass som föraktfullt brukar benämnas ”white trash”.

Folket kring boxaren Micky ”Irish” Ward är inga snygga och rika människor med god smak, men de har förbannat stora hjärtan.
När Ward får in det sista avgörande knytnävsslaget så blir det också till en enda fet smäll i plytet på allt som har motarbetat honom genom åren. Inte minst på det underläge som det innebär att vara född i en grå industrihåla vid namn Lowell, Massachusetts.