Ett förbättrat mästerverk

Ett mästerverk har blivit ännu bättre. Coppolas film Apocalypse now redux är med all sannolikhet detta års bästa film. Det är ett lika smärtsamt som storslaget filmepos av en av filmkonstens stora.En aning ironiskt är att vad som verkar vara årets bästa film är en nypremiär. Francis Ford Coppolas Apocalypse now från 1979 är i sin nya version Redux tydligt ett av filmkonstens milstolpar och ett otvetydigt mästerverk. Ordet redux betyder bland annat "återupplivats, återförts" och det finns det fog för här.Ökad tydlighetFör det första har filmen blivit tydligare. Genom omklippningar, starkt förbättrat ljud och främst genom den tidigare bortklippta scenen från den franska plantagen framstår Vietnamkriget än mer vansinnigt, men ett mer förståeligt sådant. Bara de första fem minuterna till tonerna av The Doors The End fångar allt. Och om det i den gamla versionen möjligen lämnades öppet för tvivel om Coppolas syn på kriget är de borta nu.I centrum står den nerdekade kapten Willard, suveränt spelad av Martin Sheen, som får i uppdrag att hitta överste Kurtz (Marlon Brando). Denne löper amok någonstans i den vietnamesiska djungeln. Tillsammans med några soldater ska Willard färdas per båt genom fientligt område. Runt detta pågår kriget för fullt.Historien berättas varierande mellan storslagna mardrömsscener och intima, närgångna studier. Det förstnämnda har höjdpunkter som när flygkavalleriet under överste Kilgore (Robert Duvall) till tonerna av Wagner anfaller en by bara för att kunna surfa där ett par timmar. Eller det åskådliggjorda helvete som överste Kurtz tillhåll blivit.I det mindre formatet handlar det om mognad och utveckling i Willards både yttre och inre resa. De nya scenerna med Playboyflickorna visar utsattheten och förnedringen också hos dem som inte stred.Plågsam upplevelseApocalypse Now Redux är ofta en plågsam upplevelse. Många scener närmar sig det outhärdliga och det krävs en del för att orka med nästan fyra timmar. Mycket kompenseras av filmens foto vilket genomgående är en stor njutning för ögat. Lägg till den svarta humor som finns som ett genomgående stråk plus musiken, varav en del är skriven av Coppola själv.Sorgligt däremot att inse att Marlon Brando hade sina stora insatser bakom sig redan här.Coppola lyckas med att genom detta enstaka utsnitt, mycket löst hållet efter Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta, fånga in det första tv-sända krigets essens. Perspektivet är förstås USA:s men det handlar om ett land som inte förstår varför det är i krig. Coppola väjer inte för våga var kritisk — lätt kanske i dag men inte lika lätt 1978, ett par år efter krigets slut.Filmen är samtidigt ett smått tidlöst konstverk vars slutsatser går att använda på många konflikter. Mest är det ändå en filmupplevelse långt ovanför det mesta.