CATRIN ORMESTAD: Ett fängelsemuseum inuti ett stort fängelse

Shalit har nu tillbringat mer än fjorton månader i palestinsk fångenskap, och just nu verkar det inte omöjligt att han kommer att få fira även nästa födelsedag i Gaza. Det är bestämt att han skall utväxlas mot 450 palestinska fångar, men israeler och palestinier har haft svårt att enas om namnen på listan. Israel vill inte släppa någon som har "blod på händerna", det vill säga varit inblandad i attacker där israeler dödats. Förhandlingarna har därför kört fast, och familjerna kan inte göra annat än att vänta - Gilad Shalits föräldrar, såväl som de anhöriga till de närmare tio tusen palestinierna i israeliskt fängelse.
Med tanke på att närmare en fjärdedel av den palestinska befolkningen suttit i israeliskt fängelse, dömda till allt från stenkastning till mord och terrorism, är det inte underligt att ett nytt museum som öppnade under våren på Västbanken har just detta som tema. Abu Jihads museum för politiska fångar, som blandar kitsch med sofistikering och saklig information med sentimentalitet och propaganda, finns inrymt i en ståtlig byggnad på al-Qudsuniversitetets campus, strax utanför Jerusalem. Vår rundtur börjar på gården, vid ett litet stenmonument som skall symbolisera Via Dolorosa.
"Jesus var den förste palestinske fången", förklarar guiden glatt.

Vi följer den stenlagda gången in i byggnaden och kommer till den första "stationen", en liten fotoutställning med bilder av palestinier som arresteras under brutala former, men även tämligen idylliska bilder av vardagslivet i fängelset. Män som läser tidningen, broderar, kokar kaffe och spelar volleyboll.
En lista med krav från en grupp hungerstrejkande fångar ger emellertid en långt mer levande bild av förhållandena i fängelserna; de vill bland annat att maten skall inkludera frukt och grönsaker, de vill ha fläktar och fler toaletter, en telefon så att de kan ringa sina familjer, och en möjlighet att fira sina religiösa högtider. Och att familjerna skall tillåtas att hälsa på.
Intill finns namnen på de 220 fångar som dött i fängelse sedan 1967 då ockupationen inleddes. Som dödsorsak anges bland annat tortyr, hungerstrejk och brist på sjukvård. Svartvita foton av martyrerna täcker väggen. Ett annat anslag berättar om de 74 fångarna som tillbringat mer än tjugo år i fängelse, dock utan ett ord om vad de dömts för. Detta är för övrigt något som förbigås i hela fängelsemuseet. Skäms de för sina handlingar?

En tyst surrande glashiss tar oss upp till andra våningen och det som är hjärtat i museet, fångarnas egen "konst". Mest teckningar och målningar vars genomgående motiv är murar och taggtråd, tårar av blod och vita duvor - naiva förvisso, men inte utan en primitiv kraft.
I en glasmonter förevisas dessutom föremål som fångarna gjort, till exempel halsband, väskor och broderier, men även mer avancerade hantverk som en pärlsmyckad oud, en arabisk luta, och detaljerade miniatyrer av al-Aqsamoskén. Alla föremålen är tillverkade av de enklaste material, till exempel kartongbitar och gamla kläder. En vas har dekorerats med hundratals pistagenötskal.
Här finns också ett datorrum där studenter från universitetet kan forska, och ett arkiv med två tusen dokument, mest brev från fångar. Guiden visar oss en bunt som genomborrats av ett kulhål. Papperen förvarades förut i Ramallah och skadades under den israeliska återinvasionen av Västbanken 2002.
Vi följer trappan upp till museets takterrass där vi har utsikt över muren som byggts runt de palestinska områdena. Den grå, åtta meter höga betongen som slingrar tätt intill universitetets idrottsplats har dekorerats med färgglad graffiti. Motiven är desamma som på fängelsekonsten vi just sett: symboler för fred och motstånd, knutna nävar, taggtråd och vita duvor. Och Che Guevara med baskern käckt på svaj.
Inte undra på att fängelsekulturen är ett ämne som engagerar palestinierna.

Catrin Ormestad: Ett fängelsemuseum inuti ett stort fängelse