Ett blodigt lidande

Conan (och filmskaparna) verkar ha en nästan pornografisk fascination för mänskligt lidande. ”Jag lever, jag älskar, jag dräper - och jag är tillfreds”. Så beskriver den mytomspunne actionhjälten sin livsfilosofi i nyinspelningen av Conan barbaren. Var kärleken kommer in är höljt i dunkel, men intresset för att döda undgår ingen i publiken.I scen efter scen serveras lemlästning, tortyr och fontäner av blod.

Den blodiga tonen sätts redan i inledningen. Conan föds i strid, hans dödligt sårade krigarmamma ber sin make skära ut honom ur hennes mage (”och han fick smaka sin mors blod i stället för hennes mjölk”).

Som barn dödar han ensam fyra skurkar under en skogsutflykt och återvänder till byn med blodigt ansikte, släpandes på deras avhuggna huvuden.

Resten av filmen kretsar kring en luddig historia om en maktgalen krigsherre – inte ens Conan verkar bry sig om detaljerna, han vill bara slåss.

Originalet från 1982, med Arnold Schwarzenegger i genombrottsrollen som biffarnas biff, framstår som rena familjematinén i jämförelse. Den innehöll en del våld och en ytterst tveksam kvinnosyn, men charmade publiken med sin blandning av fantasykitch och sköna oneliners.

Nyinspelningen känns mest som en barnslig protest mot att vi lever i en tid då det inte längre är gångbart att morra ”lyd, kvinna!” i mötet med det motsatta könet.

3D-tekniken gör inte mycket för att rädda filmen. Eller kanske ändå – om man lutar sig lite framåt så att glasögonens skalmar hamnar mitt i synfältet så slipper man se varenda detalj av det mekaniska slaktandet.