Ett blått fynd i bokhyllan
SJUNDE DAGEN. Den har hela tiden stått i bokhyllan alldeles bakom min rygg i mitt arbetsrum på kulturredaktionen: Moderna museets lilla blå pärm med alla informationsbladen om utställningsserien Udda veckor.
Cristina Carlstam
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag återser den blå pärmen när jag börjar städa ur min bokhylla inför flytten till centrum och återupplever utställningarna som så ofta visade sig vara riktiga guldkorn
Minns Jan Håfströms udda mörkrum som inledde serien hösten 2002, följd av Otmar Thormann och Torsten Renquist. Så ett hopp i minnet till Jan Svenungssons utställning vintern 2003, ett dagsaktuellt inlägg i den pågående debatten om kriget i Irak. Samtalet som arrangerades en kväll med konstnären och DN:s politiske redaktör Niklas Ekdahl som deltagare, en ovanlig kombination som gav nya infallsvinklar på storpolitiken.
Ett av många exempel på konstens förmåga att formulera sig kring viktiga, aktuella företeelser på ett nytt och annorlunda sätt. Sista utställare innan verksamheten flyttades tillbaka till museibyggnaden på Skeppsholmen blev Beth Laurin, som generöst öppnade en filial till sin ateljé, och Charlotte Gyllenhammar, vars installation om våld och medier bildade en tänkvärd slutpunkt på en god idé.
Då skrev vi maj 2003.
Några månader senare var det dags för utställningsserien Den första på Moderna, en variant av Udda veckor-konceptet. Nu med Moneos museum som bas men med flexibiliteten hos ad hoc-tänkandet från Klarabergsviadukten bevarad. Inledde gjorde paret Miriam Bäckström och Carsten Höller, och i maj 2004 var det dags för den ständige provokatören och magikern Lars Vilks. Vernissagesamtalet med nu framlidne Sören Engblom överträffade det mesta i esprit och elegans.
Så har det fortsatt, med en ny utställning varje Den första i varje månad. Just nu pågår Thomas Ruffs marsutställning, och 1 april är det den israeliska konstnären Tamy Ben-Tor som drar in på museet.
Givetvis ska en ännu osedd utställning inte recenseras här. Men jag tillåter mig att glädjas åt att snart få se verk av denna mycket omskrivna konstnär som mig veterligt tidigare inte visats i Sverige. Om mina förväntningar kommer att infrias ska jag gärna berätta i en kommande recension.
Samtidigt fortsätter gallringen av böcker inför flytten. Kanske "hittar" jag fler fynd av samma kaliber som Udda veckor-pärmen.
En sak är i alla fall säker: Den lilla blå boken följer definitivt med till min nya bokhylla . Och Moderna museet fortsätter med nya Den första-utställningar, åtminstone till och med december 2007.