CATRIN ORMESTAD: Ett år övergår i ett annat och människorna inväntar sitt öde

Det var kanske inte lika glamouröst som ett firande med hummer, champagne och fyrverkerier, men det blev ändå tillräckligt stämningsfullt när det judiska nyåret, Rosh Hashana, högtidlighölls i Israel häromveckan. Förutom de traditionella tillbehören på shabbaten, det flätade challahbrödet, buljong med kneidlach, hackad lever och gefilte fisch, åt man äppelklyftor som doppades i honung, i förhoppningen om ett "sött år". Och på de ultraortodoxa judarnas bord låg förmodligen ett fiskhuvud, vilket skulle symbolisera det nya årets början.

I deras kvarter hade förberedelserna inför det nya året pågått en månad, med böner om syndernas förlåtelse, och under nyårshelgerna kunde man se dem stå i små grupper på strandpromenaden i Tel Aviv, försjunkna i bön. De utförde tishlikh, den traditionella ritualen då de religiösa judarna bokstavligen tömmer sina fickor och kastar synderna i vattnet. Rosh Hashana är i judisk tro den tid då Gud beslutar om människornas öde, i stort och smått. Domen faller tio dagar senare, på Yom Kippur. I skymningen kunde man se dem stå i gathörnen och blåsa i spiralformade gethorn, utstötande en klagande vädjan till Gud.

Tidningarna fylldes som brukligt av återblickar på året som varit. Där fanns till exempel president Katsav som tvingades avgå efter våldtäktsanklagelser och efterträddes av Shimon Peres, som efter otaliga förödmjukande valnederlag äntligen hedrades med ett ämbete värdigt ett helt liv i statens tjänst. Det var också ett år av vidräkningar med förra sommarens Libanonkrig. Såväl överbefälhavaren Dan Halutz som försvarsminister Amir Peretz avgick, men den ytterst ansvarige, premiärminister Ehud Olmert, höll sig mot alla odds kvar vid makten, trots att han fick svidande kritik av regeringens egen undersökningskommission och popularitetssiffrorna sjönk under tio procent. Hur Olmert själv såg på det gångna året fick vi emellertid inte veta, eftersom han oväntat ställde in de traditionsenliga nyårsintervjuerna. En knapp vecka före Rosh Hashana blev det uppenbart varför: han visste vad alla frågorna skulle handla om, och att han inte skulle kunna svara på dem. Det visade sig nämligen att Israel trots allt hade några nyårsraketer i beredskap.

De första rapporterna om att något inträffat kom från syriska medier. Israeliska stridsplan hade kränkt Syriens luftrum, hävdade syriska regeringskällor. De klagade i FN, men var förtegna om detaljerna, och Israels regering vägrade att kommentera. Det var först efter tio dagar av rykten och spekulationer som bilden klarnade, tack vare läckor till amerikanska medier. Enligt Washington Post, CNN och Fox hade Israel bland annat attackerat en anläggning som skulle kunna användas till kärnvapenframställning, byggd med nordkoreanskt bistånd. I Jerusalem vägrade man emellertid att bekräfta eller dementera, och de israeliska medierna var anmärkningsvärt fogliga och tycktes godta regeringens hållning att alltför mycket publicitet skulle kunna pressa den förödmjukade Assad att anfalla Israel. Mediedrevet gick i stället efter en celeber gäst: Madonna kom till Tel Aviv för att fira Rosh Hashana och delta i en kabbalahkongress. Den amerikanska popstjärnan föddes som katolik men har länge intresserat sig för judisk mysticism och har tagit det judiska namnet Esther.

Så medan tidningarnas förstasidor pryddes av gryniga paparazzibilder av en medelålders blond kvinna i solglasögon och ett glittrande E i ett hängsmycke runt halsen, och hennes man filmregissören Guy Ritchie, som satt på stranden och drack öl, kunde israelerna lugnt doppa sina äppelklyftor i honung och tillåta sig att känna lite förtröstan inför det nya året - i väntan på att Gud eller Assad skulle besluta om deras öde.
Nu var det 5768.

Catrin Ormestad: Ett år övergår i ett annat och människorna inväntar sitt öde