Ett år 60-talet

Det har gått 40 år sedan 1968 och medierna översköljs med tillbakablickar och minnesartiklar. Vad gjorde jag då, vad minns jag? En del kan man le åt, en del var tokigt, annat skulle jag inte vilja vara utan.
Jag minns att vi i maj -68 satt i Håkans lägenhet i Linköping och tittade på tv. Vi såg bilderna från Paris och Prag.
- Man borde åka, sade jag.
Vi hade klassat ut oss från lumpen som malajer. Jag hade det mest proletära arbete jag någonsin skulle komma att ha i mitt liv. Jag var röjningsarbetare på Cloetta chokladfabrik där det hade brunnit.

Det höll på att bli för sent att åka till Paris. Vi for till Prag. Tågresan gick via Polen med vodka och svartväxling. Alla ungdomar vi träffade hatade systemet. De vill hela tiden köpa våra jeans och tröjor. På järnvägsstationerna patrullerade poliser med kpistar. Där fanns industrilandskap som liknade medeltida undergångsskildringar.
Vi anlände till Prag med tåg från Tatrabergen i gryningen. Staden var en bedagad skönhet vars hälar sköljdes av floden. Där reste sig barockkyrkor vid gränder, här glänste jugendpalats. Man kunde inbilla sig skymten av Mozarts rockskört i en slottstrappa eller höra Kafkas ekande steg över torget. Staden var ett levande bilmuseum och jag minns de tunga järnbåtarna på Moldau. Klottret på de stinkande pissoarerna var inte könsord utan namn på ministrar i Dubceks regering. Och överallt på kaféerna hörde vi den där musiken från filmen Bonnie and Clyde. Minns jag rätt?
Vi var övertygade om att det här var en vändpunkt för hela Östeuropa. Det fanns ingen återvändo. Vi förstod det för vi hade ju varit där, sade vi när vi kom hem. Men precis då kom det sovjetledda överfallet och vi förlorade vår politiska oskuld.

Jag började samtidigt på Journalisthögskolan. Clarteisterna på skolan förklarade att Dubcek var en revisionist.
Kurskamraten Göran Rosenberg, som jag i dag uppskattar som författare, läxade vid en debatt med Maos lilla röda i näven. upp skolans rektor Lars Furhoff.
Men varje lördag var det stora demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam. Nästan alla från klassen var där.
Det fanns en känsla av att allt var möjligt. De säger att varje 20-årsgeneration har den känslan. Jag hoppas att det är sant.

Ett år 60-talet

"Det fanns en känsla av att allt var möjligt. De säger att varje 20-årsgeneration har den känslan. Jag hoppas att det är sant." Gunnar Carlsson skriver om ett år på 60-talet.