Du kanske tänker att du ska slå dig ner i fåtöljen med en god bok. Det du förmodligen inte har tänkt på är att du just då bedriver en kamp, ett motståndets långsamma kamp mot förtyck och andra orättvisor. Ja, i alla fall om du läser litteratur om utsatta och marginaliserade människor. Människor som ofta inte har någon röst i samhället. Så tolkar jag Uppsalaforskaren Elisabeth Hjorths nya avhandling "Förtvivlade läsningar".
Vad fick dig att skriva en hel avhandling om förtvivlan?
– Det startade egentligen i motståndet, i frågor som: Vad förmår litteraturen och vad händer i läsaren i mötet med den skönlitterära texten? säger Elisabeth Hjorth.
Snart landade hon dock i förtvivlan, men inte i det som vi vanligtvis menar med vanmakt.
– Filosofins grund är inte undran som man kan tro utan just förtvivlan. Filosofen Lev Sjestov menade att det mänskliga lidandet är närmast sanningen och därför har etik i min bok en tragisk grund. Jag ville undersöka vad förtvivlan var och vad den kan göra för världen. Dessutom ville jag pröva om den kunde vara ett uttryck för politisk förändring och väga lika tungt i den politiska kampen som exempelvis vrede och kamp.
Hon citerar poeten Adrienne Rich om att både kunna gråta ihop och vara krigare, vilket skulle kunna vara en bild av syftet med hela hennes arbete. En förtvivlan som inte blir sittande i fåtöljen utan som förhoppningsvis reser sig beredd att göra något efter läsningen.
– Jag tror på litteraturen och läsningen även om den har sina begränsningar. Den kan inte ensam förändra världen. Det är inte orden som går ut och demonstrerar, men de kan visa på att världen kan vara på ett annat sätt. Förtvivlan har sin potential som begär efter rättvisa och andra ordningar och i de förtvivlade läsningarna får läsaren möjlighet att bli förändrad.
De böcker som Elisabeth Hjorth valt att titta närmare på i sin avhandling är "Montecore" av Jonas Hassen Khemiri, "Hevonen Häst" av Annika Korpi, "Personliga pronomen" av Daniel Sjölin och "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg.
– Jag ville skriva om ung svensk samtidslitteratur och hur de gör motstånd mot de samhällsordningar och maktsystem som de skildrar. Just det de här författarna skriver om är rasism, patriarkala system, psykiskt sjuka och marginaliserade människor och det på ett sätt som väldigt tydligt visar att de är påverkade att såväl feministisk filosofi som andra filosofiska rörelser i tiden.
I sin avhandling har Hjorth diskuterat böckerna utifrån olika tänkare, däribland en av postkolonialismens största filosofer Gayatri Chakravorty Spivak.
– Hon skriver mycket om hur svårt det är att bryta sig ur strukturer och göra motstånd mot vissa begrepp som tolkar vår värld. Det är helt enkelt svårt att kritisera strukturer som man är del i, där också språket är förtyckande och stänger in oss i föreställningar.
Elisabeth Hjorth menar att de nämnda böckerna, på det sätt de är skrivna, ändå ställer läsaren inför ett ansvar.
– Romanerna klumpar inte ihop människor utan låter dem vara sig själva och inte en bricka i en bekväm föreställning. Jag ser böckerna som en kraft som vill stå emot fördomar och visa på att människan är större än föreställningarna. Det tar tid att lära sig det. Det är det som är etik och etik är jobbigt. Etik kräver tid och tålamod.