Tidig vintermorgon vid Bilprovningen. Tidigt ute.
I väntan på att köra in i värmen slår jag på radion och se där, en gapig radiokanal jag normalt negligerar har The Ark i studion. De glamglada smålänningarna gör en hialöst munter version av One of us is gonna die young. Fåntrattigt leende kör jag in genom Port 4 under slutet av låten och Ola Salos sprittande falsett får både mig och bilen att visa oss från vår bästa sida. Femton minuter senare rullar vi ut – utan anmärkning. Vilken början på dagen!
Livemusik i etermedierna är annars som en ombesiktning. Tråkig och helt onödig. Hur ofta bänkar man sig inte framför en efterlängtad konsert bara för att efter en kvart gäspa åt sitt favoritband? På spåret har en särdeles förmåga att göra pyspunka på sina gästande artister. Fel låtval? För lite reptid? Förra säsongen lyckades man med konststycket att få karismatiske Ebbot Lundberg att framstå som en pinsam Idoldeltagare. I år har artister som Hans Erik Dyvik Husby, Miss Li och Magnus Carlsson passerat utan att det lett till annat än genans eller axelryckningar.
Men plattast och pinsammast är ändå Melodifestivalen. Ett gigantiskt startfält. En och annan artist med viss stjärnkvalitet. Men låtarna! Varje försök att ge festivalfältet en chans slutar med att jag förvandlas till en Fritzl. Ge mig en riktigt stor källare. Ge mig en riktigt stor ljudanläggning. Lås in kidsen och deras föräldrar. G:son och Pling:son också. Nu ska det bli musik av!
Musikterapin börjar med Lovin Spoonful och Summer in the City (ovana lyssnare kan luras tro att det är Andreas Johnson eller något annat retrosmörigt). Sedan Tom Waits, Joni Mitchell och annat lite mer krävande singer-songwriting. Följt av Bach och Bowie. Allan Edwall och Alanis Morissette. Jimi Hendrix får avsluta, tiden har blivit mogen för det. Lagom till Andra chansen släpps de avprogrammerade ut. Den som ändå tittar beläggs med körförbud.
I ärlighetens namn ska sägas att Christer Björkman & co gjort ansträngningar för att bredda Melodifestivalen. Malena Ernman gav opera-kredd. Några tokjönsar sjöng i dräkter från Räddningstjänsten och minst vartannat år ska en drag-artist (oh, så vågat!) kittla publiken. Töntstämpeln är borta. De som likt Håkan Hellström ändå inte vill vara med vrider sig i ursäkter om varför.
Då är ärligheten hos förra Lambrettasångaren Linda Sundblad befriande. Så här förklarade hon sitt deltagande i årets tävling:
”När skulle jag annars ha råd med sex dansare och en klänning som är skapad för detta uppträdande?”.
* Innan du dör, lyssna på One of us is gonna die young på webben: www.thevoice.se/on-air/vakna