Soulartisten och perfektionisten Eric Gadd har börjat släppa på kontrollen. På senaste skivan lät han någon annan producera, även om det kliade i fingrarna.
– Från början var det svårt att inte lägga sig i. Jag och producenten brukade skämta om att han skulle smälla mig på fingrarna när jag var på mixerbordet för mycket. Men nu kunde jag i stället fokusera helt på artistrollen och på att sjunga.
Rise up spelades in live i studion, hur har det påverkat resultatet?
– Det blev ju en helt annan grej. Man kunde inte, som jag annars brukar, sitta och fokusera i veckor på ljudbilden. När man spelar in live måste man hitta ett bra sound och sedan blir skivan så. Det är som på de gamla plattor som jag älskar, med till exempel Curtis Mayfield.
2008 gjorde du ett album på svenska. Varför återvände du sedan till engelskan?
– Jag har alltid hattat mellan de två språken. På första skivan blandade jag och det blev inte så lyckat. När jag sedan slog igenom med en skiva på engelska så fastnade jag där. Det var snarare svenskan som var en återgång.
– När jag skriver på engelska är jag mer poetisk och sökande. På svenska är jag rättfram, vardaglig och lite skämtsam. Båda har sina för- och nackdelar.
Vad tror du om i kväll?
– Det blir väldigt roligt. Jag ska göra det akustiskt. Det är nervöst att genomföra en konsert själv på scenen med bara en gitarr. Men det kan bli magiskt.