Eric Clapton andas spelglädje

Med hjälp av gamla vänner och inte minst deras låtar lyckas Eric Clapton göra ett album som andas spelglädje- och livsglädje. Bland musikanterna finns Steve Gadd, Paul Carack, Andy Fairweather-Low, Billy Preston och Paulinho da Costa. Det låter följdaktligen naturligtvis bra om spelet, med den säkra enkelhet som kommer när man kan sina saker. Inte en onödig ton och det svänger hur mycket som helst.Inte minst är hans eget gitarrspelande i toppform. Fortfarande finns det få som kan mäta sig med gamle Slowhand.Röst med begränsningarSången är sig dessvärre också lik. Han har aldrig varit någon större sångare och de begränsningarna märks även här.Främst när det gäller andras låtar. Stevie Wonders Ain't gonna stand for it, Ray Charles Come back baby, J J Cales Travellin' light och Big Joe Turners Got you on my mind görs bättre i original.Claptons egna är inte heller några mästerverk denna gång även om de håller god klass. Han överraskar i inledande titellåten Reptile med intrumentalboogie som kunde varit från tiden med John Mayall för mycket länge sedan.Roligt som helhet hur som helst att höra att Eric Clapton är så vital i sitt spel. Det lovar gott inför konserten i Globen 3 april.