Med sina kabukiinspirerade ansiktsmålningar (som lär ta en ansenlig stund att anlägga) och uppseendeväckande dräkter, samt något av den mest energiska, publikfriande rock'n'roll som skådats, erövrade Kiss världen på 1970-talet.
Detta redan från början kaxigt målmedvetna New York-band tog rock´n rollens eskapism till helt nya nivåer - mer som ett slags effektspäckad totalteater, med eldsprutning, pyroteknik och blod på scenen. Och genom att aldrig offentligt plocka av sig maskerna blev de snabbt ett slags ikoner i sina respektive förklädnader - Paul Stanley som stjärnbarnet, Ace Frehley som rymdmannen, Peter Criss som kissekatten och Gene Simmons med den långa tungan som demonen, elakingen, kryddan i bägaren. Många gnuggade händerna åt succén, leksaksindustrin inte minst.
Men bakom maskerna fanns också ett rock'n'roll-band med en frenesi som få, vilket blev tydligt på Alive! från 1975, på många sätt det ultimata livealbumet från ett band som redan vid den tiden presenterade sig med orden "you wanted the best and you got the best".
Och nog kokar den skivan av otämjd energi, alltifrån inledningsspåren Deuce och Strutter. Som alltid med Kiss handlar det mer om attityd än rent spelteknisk skicklighet (vilket blivit märkbart med stigande ålder, när kraften mattats och Peter Criss och Ace Frehley framstått som rätt skrala musiker i det återförenade originalbandet).
Bandets långa karriär har gått i vågor minst sagt, i mina ögon med de lite mer udda albumen som några av de mest intressanta, typ 1981 års ambitiösa men kommersiellt misslyckade The Elder, 1982 års tunga Creatures of the night och 1992 års vitala Revenge. Med tiden har också Kiss status omvärderats, från den tidiga mediabilden av lite löjeväckande pajaser, till att ses som pionjärer i heavy metal-genren.
Nu kommer gruppens första riktigt helgjutna studioalbum, skivan som så att säga cementerade Kiss framgångar, i ommixad nyutgåva. Det är originalproducenten Bob Ezrin som grävt fram ett tyngre, klarare och fräschare ljud ur taperna till 1976 års Destroyer. Skillnaden är påtaglig, med ens hörs hela ljudbilden med full skärpa, alltifrån de massiva blockriffen i Kiss-klassiker som Detroit Rock City och God of Thunder, till Simmons och Criss pådrivande rytmarbete.
Den sistnämnde har nog aldrig spelat bättre än här. Ingen kan dunka i gång Paul Stanleys Do you love med sådan ostyrig energi som Paul Criss. Alltmedan Ace Frehley gör några av sina mest inspirerade solon på Destroyer, även om han lär ha gått tuffa matcher med producenten Bob Ezrin som aldrig blev riktigt nöjd.
Frontfigurerna Stanley och Simmons levererar båda några av sina bästa rocknummer på Destroyer, i en väl balanserad mix av deras respektive temperament, och även Peter Criss får vara med på ett hörn i sin ballad Beth, en oväntad miljonsäljare.
Man slås av att detta är en skiva som lika gärna kunde ha gjorts flera decennier senare. Eller i dag. Klassisk heavy metal som inte har åldrats, med osvikliga melodihooks.
Och då har det som sagt mindre betydelse att Kiss knappast var några virtuoser individuellt sett. Styrkan låg i den kollektiva energin, den där svårdefinierade attityden, som var betydligt mer än summan av delarna.