Entusiastiskt men enformigt

Konserten på Hovet var jag inte på men det var tur att jag läste recensionen annars hade min besvikelse varit större. Detta var inget dåligt framträdande, men enformigt i längden. Och jag hade hoppats på fler av hans egna låtar.I huvudsak bestod kvällen av låtar från senaste albumet We shall overcome - The Seeger Sessions i likartade arrangemang. De gjordes oftast i långa versioner där det 16 personer starka bandet fick visa upp sina färdigheter som solister. Och det var absolut ett kompetent band han hade med sig. Dessutom var roliga att se på den enkla men smakfulla scenen. Upplägget där var i samklang med den tid som musiken skildrar, det tidiga 1900-talet. Inga el-instrument förutom hammond användes heller.En av hans idéer just nu är att det inte ska vara så perfektionistiskt och tätt samspelt. Det svajade här och var vilket säkert skulle vara charmigt.Nu gjorde inte det så mycket. Konserten levde inte minst till stor del på spelglädjen. Bruce själv var på hugget från start till mål och lämnade genomsvettig scenen efter mer än två timmar.Då hade han också gjort några av sina gamla låtar i Seeger-arrangemang. The ghost of Tom Joad och Bring them home gjordes i samma oemotståndligt medryckande form som resten. Till och med The River gjordes om, här i 6/8-takt. Fast det vann den inte på.Trots att Bruce själv var så smittande entusiastisk på scenen tappade man intresset vartefter. Det blev alltför jämntjockt. Oaktat så många musiker lyckades de inte variera blandningen av folkmusik, tidig jazz, arbetar- och väckelsesånger från Pete Seegers skattgömma särskilt mycket. Fast lite rock'n'roll blev det. Så här hade den väl låtit om man inte uppfunnit elgitarren. Emellanåt och särskilt mot slutet blev det hela som ett välregisserat väckelsemöte, än tydligare då flera låtar var gamla gospelstandards. Men helt frälst blev jag inte. Kul med omväxling men kom tillbaka med The E Street Band nästa gång!