I vågen av terrordåd som gick över världen under juni hamnade massmordet i metodistkyrkan i Charleston, där 21-årige Dylann Roof sköt ihjäl nio personer, snart i skuggan. Särskilt efter det att den 24-årige studenten Seifeddine Rezgui mördade 38 turister på stranden i Tunisien. Men lägger man de båda massmördarnas porträtt bredvid varandra ser man besvärande likheter.
Roofs rasism och Rezguis islamism har gemensamma drag utan att vara identiska. Roof har lämnat ett manifest som i långa stycken påminner om Breiviks. Rezgui skrev längre kommentarer på sin nu stängda Facebooksida. Gemensamt för dem alla tre är den apokalyptiska tankefiguren: förfallet har gått för långt, allt är fel, världen är i händerna på förrädare, det enda som kan rädda oss är det stora ras- eller religionskriget.
Deras ord kretsar kring den narcissistiska fantasin om en ”ren” värld, som skulle vara begriplig och överskådlig, med enkla regler och likadana människor vart man såg. Signalementet passar in på såväl Peter Mangs som Lee Harvey Oswald. Att det finns gemensamma psykologiska drag hos människor beredda att utföra den sortens terrorhandlingar ska inte spelas ner som förklaring. Men att psykologisera kan också leda fel. Liksom bilden av ensamvargen, utstött ur flocken. För även om de skulle agera på egen hand är det sammanhangen omkring dem som är det verkligt skrämmande.
När jag läser om dem tänker jag på de nynazister som brände inne tre turkiska invandrare, bland dem en liten flicka, i staden Mölln 1992. När de ställdes inför rätta var de oförstående: de hade ju bara gjort vad ”alla” sagt. De gick från ord till handling. De tyckte de hade ett uppdrag av alla kring dem som muttrat att det ”gått för långt”.
Varje dag hittar jag sådana ”beställningar” på Facebook. Under en bild av statsminister Löfvén skriver någon: ”Är det inte dags att avliva den där jävla dåren nu”? Och en annan fyller i: ”synd att vi inte kan leja Christer Pettersson”. Och så vidare. Detta i ett öppet forum på FB. Skribenterna hetsar varandra till högre och högre nivåer av blodtörst för att stärka sin sosse-hatar-gemenskap. Tills någon, en Breivik eller en Roof, tycker sig fått belägg för att det är dags att handla. Beställningen finns ju där. I alla dessa uppskruvade tilltal om att allt är åt helvete, världen var ju så enkel och tydlig förr. Innan den blev förstörd av De Där Andra. Ensamvargen uppfattar sig inte som ensam.
Vad jag saknar varje dag är motspråket. Jag hittar det i ett inslag på CNN, i en direktsändning från den metodistkyrka i Charleston där Roof begick sitt massmord. Där sägs gång på gång från predikstol och gudtjänstdeltagare: vi kommer inte att låta oss splittras, vi ska inte drivas isär av hatspråk. Vita och afroamerikaner gråter och sjunger och upprepar samma sak: unity. Samhällsgemenskap. Tydliga demokratiska värderingar som driver människor samman i stället för isär. Det handlar inte om något ”blame game” utan om en idé om ett gemensamt samhälle, en idé som är motsatsen till hatspråket. Det var samma devis som Norges dåvarande statsminister Stoltenberg höll upp efter Breiviks massmord: mer demokrati, mer tolerans – det är det enda svaret på våldet. Så blev det inte i Norge. Och jag ser mig om i Sverige efter detta motspråk utan att finna särskilt många tecken på att det lever. Det gör däremot beställningarna på fler hatbrott.