Snötäcket har legat kvar ovanligt länge i den svenska fjällkedjan i år. Av den anledningen befinner jag mig inte i Vindelfjällen nu, som planerat, utan hemmavid i prunkande sommar och försöker kompensera den uteblivna vandringen med att konsumera så mycket kultur i ämnet som jag kan komma över. Det råder inte någon brist på inspiration för en människa som lockas av tanken att gå långt i ensamhet; den kommer i alla former, från Thoureaus 1800-talsessäer ”Konsten att vandra” till Agneta Sjödins skildringar av pilgrimsvandring i fiktiv och biografisk form.
Längtan efter att vandra är alltid – inbillar jag mig – en längtan efter något mer än aktiviteten som sådan. Till och med i en praktisk handbok som Staffan Ekholms ”Vandra i fjällen” är utgångspunkten ”att lyckas med bedriften att vara i nuet”. När Martin Sheens rollfigur traskar de 80 milen längs pilgrimsleden till Santiago de Compostela, i filmen ”This way”, är det för att fullborda sin sons vandring, den som döden avbröt. Och när Robyn Davidson beslutade sig för att gå 270 mil genom den australiensiska öknen – en vandring skildrad i såväl National Geographic som i boken och filmen ”Tracks” – var det för att bli en hel person genom att söka sig till den ensamheten.
Behoven må variera, men i de flesta vandringsskildringar är det något som behöver läkas och något annat som ska hittas. Själv dras jag med en idé om att inre och yttre omständigheter behöver överensstämma för att en sådan läkning eller upptäckt ska låta sig göras. Om man stretar på med att ta sig igenom något känslomässigt, ska kroppen också streta; den oöverblickbara sträcka som psyket ska tillryggalägga, får sin matchning i en på förhand given fysisk och geografisk sådan. Det är ett sätt att skapa struktur och symmetri.
Det är alltså raka motsatsen till den ”vandringsdrift” som betraktats som symtom på psykisk sjukdom och som bland annat psykiatern Viktor Wigert beskriver i ”Psykiska sjukdomstillstånd” från 1931: ”De sjuka försvinna hemifrån, tillbringa dagarna med att driva omkring hit och dit”, skriver Wigert om det som kallas dromomani, ett av många namn på den så kallat sjuka vandringsdriften.
Flykten må vara ett ofrånkomligt element för alla som ger sig ut på ensamvandring. Men i de samtida skildringarna – och det gäller särskilt kvinnors vandringar – finns inte mycket av det planlösa irrande som varit karakteristiskt för den desillusionerade manliga vagabonden. Det som kommer i dagen i såväl berättelsen om Robyn Davidsons vandring som Cheryl Strayeds ”Vild”, är istället en mycket målmedveten handling för att nå ett ännu icke definierat mål. Allt de har är en påträngande känsla av livet sådant det ser ut på något vis måste förändras, och en tillit till att vandringen ska visa dem hur.
Naturen och ensamheten – den ensamhet som man hittar i vildmarken – tycks vara två oupphörligt lockande komponenter för alla oss som drabbas av det jag vill kalla för sund vandringsdrift. På egen hand i skogen eller inför vidsträckta vyer uppnår man något som svårligen låter sig göras på andra sätt: känslan av att vara helt obetydlig och samtidigt höra till på samma villkor som allting annat i den här världen. Eller, som Cheryl Strayed formulerar saken: ”Mycket hade jag tvivlat på men aldrig detta: att vildmarken ägde en renhet som omfattade också mig.” I den insikten uppenbarar sig en sanning om vandring som är motsatsen till den godtyckliga flykten: vad det handlar om är den mödosamma marschen hemåt – till sin plats i världen.