Det är lätt att förstå dragningskraften hos Shakespeares Hamlet. Pjäsen är som en stad med många portar, den rymmer inte bara upplysta torg utan även mörka skrymslen.
Hamlet skall ses på teatern, men det är märkligt vilken stark upplevelse en läsning av den över 400 år gamla texten (i översättning) alltjämt ger. Vilket språk, vilket rasande tempo! Här finns allt: mord, intriger, maktkamp, kärlek, politik.
Pjäsen kan läsas som en ung mans strävan att bemästra livet och bli vuxen, en själs utvecklingshistoria. Som oftast tar Shakespeare de ungas parti i konflikten mellan generationerna.
Hamlet är både ett familjedrama och ett spel om makten, den danska kungakronan, till på köpet i ett storpolitiskt sammanhang, som vi lätt glömmer. Den danska nationen befinner sig i kristillstånd eftersom den norske hetsporren, prins Fortinbras, rafsar samman laglöst folk för att gå till anfall och återerövra förlorade landområden från Danmark. Efter finalens blodbad kliver han in på scenen och grabbar tag i den danska kungakronan.
Pjäsen gestaltar världen som en teaterscen, alla spelar roller vid det danska hovet, det handlar om förställning, att ge sken och dölja något. Här finns en pjäs i pjäsen som skall avslöja kungamördaren, Hamlet skriver ett tillägg och undervisar om skådespelarkonsten. Sällan har vi sett en sådan hyllning till scenkonsten!
Schablonbilden av prins Hamlet är den av en ung hjälte som hämnas fadersmordet och röjer upp i den ruttna staten. Hamlet är en revoltör som anser att världen är ur led och ser sig själv som satt att vrida den rätt. Han beklagar sig över rollen, men han är både övermodig och en tvivlare.
Skickliga regissörer kan blåsa liv i alla dessa tolkningar, men när jag läser pjäsen i dag är det i stället maktkampen som hamnar i fokus. Pjäsen säger oss något viktigt om striden mellan vad vi anser vara ”goda” och ”onda” krafter. Vad händer när den ”gode” tar till samma brutala våld och samma metoder som de som skall bekämpas? Hamlet kan läsas som en studie i den smutsiga politiken. Har vi hört talas om oskyldiga offer, tortyr och mord i kampen mot terrorismen?
Vi uppfattar länge att Hamlet drivs av ett rättspatos i jakten på faderns mördare. Mycket sent undslipper han sig ett inte lika ädelt motiv: han är bortträngd från kungakronan.
Men man behöver inte vara professor i Oxford för att följa hur Hamlets hjältebyst krackelerar. Problemet är att det är Hamlet som för ordet, han kommenterar allt och lägger till rätta. Det är som om vi befunne oss inne i hans febriga skalle.
Hamlet är både prins och student i Wittenberg, en boklärd, en intellektuell med en slagfärdig käft vars listiga repliker gör omgivningen förvirrad. Teaterpubliken vrider han om huvudet på och får oss att acceptera det mesta. Hans syfte är ju gott!
Men märk hur Hamlets samvete solkas ned, se hans blodiga nävar. Den nye kungen av Danmark är förvisso ingen bröstkaramell, utan en orm i kungamantel. Han har begått brodermord och sänder Hamlet i en dödsfålla.
Men kung Claudius är ensam om mordplanerna. Det hindrar inte Hamlet i hans framfart. Alla som Hamlet uppfattar som ja-sägare, medlöpare eller spioner vid hovet behandlar han skoningslöst. Hamlet sticker kallblodigt ned kanslern Polonius. Hans brott: att ha tjuvlyssnat bakom ett draperi. Hamlet skickar hovmännen Rosencrantz och Gyldenstern i döden med en axelryckning. De får skylla sig själva.
”När starka krafter strider är det farligt för medelmåttorna att gå i vägen”, säger Hamlet i Britt G Hallqvists översättning.
Hamlet bidrar till Ofelias psykiska sammanbrott. Vreden mot modern, drottning Gertrud, saknar alla gränser. Vill Hamlet likt en Oidipus mörda (styv)fadern och äkta modern?
Varför går det så illa för Hamlet? Visst är kung Claudius språnget före Hamlet i den duell som dramats utvecklas till. Men Hamlet är inställd på hämnd, inte ställa till svars.
Han är också illa rustad för uppgiften, han befinner sig från första stund i djup sorg över faderns död, ja, han famlar vid självmordets gränstrakter. Han tvekar, han är inte säker på att mordmisstankarna håller. Och när hämnden slagit rot i hans bröst, är han ett rov för sina känslor.
Hamlet är farligt ensam. Han sägs vara populär bland folket, ändå skildras han som allena i ett hav av fiender, verkliga och inbillade. Han gör sig osams med alla. Han startar inget uppror, skapar inga allianser. Den ende gode vännen, Horatio, är en underdånig ja-sägare.
Det är svårt att störta kungen, avsätta presidenten eller partiledaren på egen hand. Kom ihåg det!