Enastående värme

Det första vi får se är en gubbe i en järnsäng som skramlar fram efter en buss. Snart plockar han ut löständerna och börjar spela flöjt vid en blomsterprydd grav. Vid en annan gravsten sitter en annan gammal man och talar med sin döda hustru: "kära hustru, jag mår bra." Han heter Hamo, har de vänligaste av ögon under buskiga ögonbryn och en Parisboende son, stoltheten hela byn väntar sig ska skicka pengar från lyxlivet i Europa.Människorna som går omkring på leriga vägar, bland fårflockar och övergivna hus är kurder i armeniska Kurdistan. Regissören Hiner Saleem är irakisk kurd boende i Paris och Vodka lemon är en samproduktion mellan Frankrike, Italien, Schweiz och Armenien. Den ser på armenier och kurder genom ett lätt exotiserande filter: här finns en underlig ungkarl, mörka skönheter, en blåsorkester och ett bröllop i lervällingen, allt det som är obligatoriskt i europeisk film om sorgsna etniska minoriteter. Filmen slingrar sig fram mellan lakonisk realism, finstämd romantik och rena dråpligheter. Men filmen har ändå inget av Kusturicas visuella överdåd och väldigt lite av hans galopperande galenskap. Hiner Saleem är mer besläktad med Fellini och Aki Kaurismäki, som han har kallat "en regissör från finländska Kurdistan."Filmens två största tillgångar är det snötäckta landskapet som har en enastående förmåga att fokusera på människorna och koncentrera bilderna till det som verkligen betyder något, och Romen Avinian i huvudrollen. Hans skarpskurna profil och milda blick ger Hamo ett helt livs erfarenheter; Hamo blir en människa som lever både långt före och långt efter filmens 88 minuter.Värmen strömmar ut från filmduken trots att alla går och huttrar. Det gör Vodka lemon till en märkvärdig film, men märkvärdig som i ovanlig och med en särpräglad kvalitet, inte alls märkvärdig som i prålig. Den drastiska upptakten är alltså felvisande — eller snarare, man ser lätt den skraltiga sängen och löständerna genom ett exotiserande Kusturicafilter, samma filter som de europeiska finansiärerna och regissören själv säkerligen lagt över berättelsen för att göra den säljbar på europeiska biografer. Men filmen är något helt annat och mycket varmare, och det visar bara filmens styrka att det ljuset trots allt tränger igenom.