Konserten i fredags kväll i Domkyrkan med Angela Hewitt var enastående. Endast musik av Bach som är hennes favoritkompositör. Hon är också en av världens främsta bachtolkare. Redan efter första anslaget förnimmer man hennes storhet. Till synes helt utan ansträngning och med den största lätthet spelar hon de svåraste passager felfritt men där finns förstås något utöver den tekniska briljansen; det är de små men tydliga skiftningar som hon lägger in, som gör hennes spel oförlikneligt. Musiken är aldrig statisk och den blir aldrig monoton.
Angela Hewitt spelar numera på en Fazioli-flygel. De tillverkas för hand och fabriken producerar endast 140 instrument per år. Många av världens ledande pianister föredrar Fazioli för dess överlägsna tonkvalitet – "pianots Ferrari" som en kännare i publiken sa.
Hennes program i fredags innehöll främst Bachs tre engelska sviter. Varje sats i de tre sviterna fick en egen karaktär som skilde den från de övriga. Hon är oerhört konsekvent: när hon vill ha en sats rytmiskt regelbunden så är den det hundraprocentigt, men monotont blir det aldrig för hon använder sig av variationer i anslag och styrka. I en annan sats lägger hon in aningen av en taktförskjutning här och där, vilket ger ett nästan svängigt uttryck – men bara nästan, det är aldrig i närheten av att "jazza upp" Bach. I långsamma satser kan hon tillåta sig ornamenteringar och några rubateringar för att undvika att musiken blir stel och tråkig.
Att spela i Domkyrkan var förstås en utmaning. Det är allmänt bekant att den långa efterklangen är svårbemästrad och på Angela Hewitts facebooksida gav hon uttryck för en viss osäkerhet om hur det skulle gå - "kanske kommer publiken att dämpa efterklangen från fem sekunder till fyra" skriver hon dagen före konserten. Kanske det; i vart fall blev spelet aldrig grumligt och stämmmorna kunde alltid tydligt urskiljas. Faktum är att hon i många fall utnyttjade efterklangen som en speciell musikalisk effekt, en ytterligare stämma. Då en viss fras skulle upprepas kunde hon t ex spela upprepningen mycket svagt och låta ekot förstärka den.
Svit i f-moll hade många oerhört vackra ornamenteringar medan avslutningsstycket, Preludium och fuga i a-moll som framfördes kraftfullt och i ett rasande tempo som nästan tog andan ut publiken.
I det andra extranumret, "Jesu bleibet meine Freude" i Myra Hess' välkända arrangemang för piano, skedde något märkligt - musiken svävade ut i kyrkorummet som en tunn väv av genomskinligt tyg. Så började ett mäktigt långsamt crescendo, som sedan i ett milt diminuendo återvände till begynnelseläget. En mästerlig avslutning!