För ett år sedan visades Sebastião Salgados utställning ”Genesis” på Fotografiska i Stockholm. Det var första gången jag såg hans känslosamma svartvita porträtt över mänskligheten. För även om ”Genesis” till stor del är makalösa naturbilder, är det som en sorgesång över människans rovdrift. Genom att visa det som finns att bevara, påminner han oss om allting som har gått förlorat.
Det var en drabbande utställning, men jag blev inte lika tagen som Wim Wenders verkar ha blivit ett par årtionden tidigare då han såg Sebastião Salgados bild på en blind kvinna från Mali. Wenders blev hänförd, och det är den beundran som nu har blivit ”Jordens salt”. Det är en dokumentär som långsamt och eftertänksamt rör sig kring Sebastião Salgado och hans verk, och blir som en kommenterad retrospektiv utställning. Lite som om Wenders och Salgado skulle ha promenerat runt på Fotografiska och pratat om varje bild.
Att få se fotografierna på bioduken är en ynnest, men ofta omskakande. Bilderna på den brasilianska guldgruvan där 50 000 människor klättrar upp och ned till helvetet på repstegar lämnar ingen oberörd. Bilden var en del av Sebastião Salgados utställning kring arbetare, som senare följdes av arbetena kring migranter och torkan i Sahel. Han har anklagats för att romantisera lidandet, men snarare synliggör han det. Ingen kommer undan.
Tyvärr är Wim Wenders lite för mycket en beundrare, ett faktum som antagligen inte har hjälpts av att han har gjort filmen tillsammans med Sebastião Salgados son Juliano Ribeiro Salgado. Det är vissa frågor som väntas på att ställas – framför allt varför Sebastião Salgado alltid fotograferar i svartvitt – men som han tyvärr aldrig behöver svara på.
På senare år har Sebastião Salgado hängivit sig åt projektet Instituto Terra där hans familj försöker återrestaurera ekosystemet på familjegården. På 15 år har 17 000 skövlade hektar blivit till en levande skog igen. Det är ett imponerande projekt, och ett handfast sätt att göra skillnad jämfört med att fotografera. Även här saknas dock distans mellan dokumentärfilmaren och subjektet i historieberättandet, och det finns aspekter värda att gräva djupare i.
Men detta är egentligen skönhetsfläckar och det kanske är orättvist att se ”Jordens salt” som ett journalistiskt snarare än konstnärligt verk. Wim Wenders och Juliano Ribeiro Salgado har gjort en film som närmast förstärker de svartvita fotografierna och det gör ”Jordens salt” till ett enastående visuellt dokument över människan.