En veckas kortfilm för nästan inga pengar!
KRÖNIKA. När Uppsala internationella kortfilmsfestival släpper sin katalog är det lite som att få en ny Ikeakatalog i sin hand. Man vet att det finns en del saker av tveksam kvalitet, men också att helheten är ruggigt prisvärd, skriver Sebastian Johans.
Sebastian Johans
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jämförelsen haltar, jag vet. Men det finns ändå någonting där. En hylla för trehundra spänn! En vecka kortfilm för nästan inga pengar alls!
Kortfilmsfestivalen är en fin tradition, en av Uppsalas bästa, och det är en prestation att festivalen i år är tillbaka för tjugosjätte gången. Tidpunkten är i det närmaste optimal. Oktober är ju annars mest den månad då mörkret segrar och alla höstdepressioner blir latenta, åtminstone för de kommande fem månaderna. Att sitta i ett självvalt biomörker, känna träsmaken i baken, snörvla så tyst som möjligt och trycka i sig löjligt många kortfilmer i rad är lika effektiv bot som en charterresa till solen, minst.
Som vanligt presenteras otaliga genrer i de många sektionerna. Bara inom animation kan man smaka på minst ett dussin olika tekniker. Det är inte lätt att välja vilka block man ska se. Själv brukar jag försöka se så mycket som möjligt. De retroperspektiva blocken, där festivalen särskilt lyfter fram någon eller några regissörer, i år Mia Engberg och Johanna Billing, brukar vara ett måste, men annars hugger jag nästan vilka block som helst.
Ett block ur den svenska tävlingssektionen blev min premiär för årets festival. Vill man sålla effektivt och bara se film i toppklass är det säkrare att välja den internationella tävlingssektionen, men den nationella tävlingen brukar också bjuda på guldkorn och nya intressanta bekantskaper. En av flera fina överraskningar i Svensk film 1 blev Processen, i manus och regi av Jonas Selberg, en rolig hybrid av dokumentär och fiktion där Stefan Sundström spelar sig själv som en modern parallell till Stig Dagerman.
Ett av årets intressantaste specialarrangemang är kanadensisk animation. Blocket Classics from the NFB visade sig vara en utmärkt introduktion och innehåller filmer från 1949 till 2000. Begone dull care, den äldsta filmen, är en abstrakt pärla där filmskaparna Norman McLaren och Evelyn Lambart har tolkat musik av Oscar Peterson tro genom att måla direkt på filmremsan. En rad 70-talsfilmer gav också mycket tidstypiska intryck som i de flesta fall äger sitt berättigande än idag.
Ur den internationella tävlingssektionen har jag hittills hunnit med att se Israel-Palestina-konflikten reducerad till att hoppa bock, fransk upptempofars, ovanligt trevlig tecknad undergångssaga, irländsk socialrealism och grovkornig colombiansk bildpoesi. För att bara nämna några exempel.
Hittills har det varit en ganska fåtalig publik, i synnerhet på de tidiga förställningarna. Gör dig själv en tjänst; ta ut en semesterdag eller två och fyll dem med mer kortfilm än du trodde att du orkade med. Det lönar sig.