Det är svårt att inte beröras av Inessa Galante, lettisk världssopran som Upplandspubliken kunnat bekanta sig med i samband med några uppskattade framträdanden i Giresta kyrka, senast i juni i år.
Galante föddes i Riga, studerade där på musikakademien och blev på 1980-talet ett av de tongivande sångarnamnen på såväl Rigaoperan som Kirovteatern i dåvarande S:t Petersburg. Dirigenter som Yehudi Menuhin och Zubin Mehta ville engagera henne i väst, men detta blev möjligt först efter järnridåns fall, nu med återkommande gästspel på operascener, konserthus och musikfestivaler världen över, samt ett tiotal cd i eget namn.
Nya dubbel-cd:n La Galante ? The soul of Riga, utgiven i samarbete med Anders Walls Stiftelse, ger en god bild av Inessa Galantes vokala lyskraft och osedvanliga bredd, med ett program som spänner från Caccini och Händel, över Schubert till Puccini, Grieg och Massenet.
Inspelningen är gjord i katedralen i Riga, med luftig akustik och Aivars Kalejs omväxlande med tidigare Giresta-stipendiaten Mattias Wager vid orgeln - en inramning som låter röstens nyansrika klangkropp framträda i alla dess konturer. Det är en röst som helt naturligt sträcker ut och tar utrymme.
Inessa Galante har jämförts med Maria Callas, och i Galantes artisteri finns en passion, en folkloristisk kraft som går långt utöver rådande tekniska stilideal - lika hänförande i de breda legatobågarna som i det vibrerande pianissimot i Caccinis Ave Maria, ett av hennes paradnummer. Liksom i Lascia ch?io pianga, eller Solveigs sång ur Peer Gynt som passar henne som handsken.
Skivan ger mersmak, och jag blir nyfiken på att höra Galantes tolkning av Richard Strauss Vier lezte Lieder som hon konserterade med här om året.
Mer skönsång av nyligen utnämnda svenska hovsångerskan Miah Persson på cd:n Portraits, med sånger av Robert och Clara Schumann i ackompanjemang av pianisten Joseph Breini. Med ett väl sammansatt program där makarna Schumanns sånger interfolieras med varandra träffar Miah Persson rätt i liedtraditionens hjärta, psykologiska djup och intimitet.
Detta med en sopranstämma som är ledig, lätt och rörlig och aldrig effektsökande, och just därför lyfter fram de finspunna känslotrådar som ryms t ex i Clara Schumanns 3 Lieder, eller maken Roberts flerbottnade, delvis självbiografiska sånger spunna kring Mary Queen of Scots.
Tydlig koppling till klassisk germansk liedtradition har sångerna av österrikaren Joseph Marx på cd:n Der Ton, med unga svenska mezzostjärnskottet Matilda Paulsson och pianisten Bengt-Åke Lundin. Paulsson ger dessa ganska yviga romanser den expressiva kraft de behöver, och Lundin klarar utmärkt pianostämmans närmast orkestrala upplägg. Ett färgstarkt nedslag i en av senromantikens mer vildvuxna förgreningar.
Nyligen tog jag upp danske tonsättaren, rockmusikern m m Anders Koppel som en av många färgstarka nordiska kompositörsnamn i dagens cd-flod. Passar på att tillägga String Quartets, en ny cd Koppel-verk i kammarformat med Själlands stråkkvartett, där Koppels melodiskt flödande, liksom filmiska kompositörsstil kommer väl till sin rätt.