Året är 2025 och världen står inför det största hotet sedan Usama bin Laden. Raul Menendez är en terrorist som lockat en stor del av jordens befolkning till sin i hemlighet vansinniga hämndplan. I hans väg står en handfull amerikanska män, till tänderna beväpnade med den mest högteknologiska krigsutrustning du kan tänka dig. Menendez kopplingar till de ljusskygga superagenterna sträcker sig från det Kalla kriget till en framtid där den globala maktbalansen skiftat österut.
Black Ops 2 är uppföljaren till ett av tidernas bäst säljande krigsspel. Kriget är big business - också i spelbranschen. Och det går inte att blunda för vilken otroligt stor produktion Black Ops 2 är. Enspelarkampanjen, flerspelarläget och zombieläget är alla delar som var för sig skulle kunna ligga som väldigt stadig grund för ett helt spel.
För den som gillar det flerspelarkoncept som Call of Duty driver, och drivit under de senaste fem åren, utgör Black Ops 2 en välkommet steg framåt. Även om utvecklingen sker inom väldigt snäva ramar (det är knappast någon revolution vi snackar om här) så är till exempel de e-sportinspirerade förbättringarna väldigt spännande inför framtiden. På detaljnivå har en del förändrats. Störst skillnad gör Pick 10-systemet, som till väldigt stor grad låter dig modifiera utrustningen och färdigheterna som din karaktär bär.
Black Ops 2 är nämligen inget snällt spel, det lägger inte fingrarna emellan när det kommer till grafiska våldsskildringar. Barn som brinner inne, fastbundna och torterade soldater som skjuts i huvudet från nära håll, latinamerikanska paramilitärer som klivs på mitten av machete-hugg. Våldet skildras inte helt oproblematiskt och det finns något som liknar en analys bakom spelets världspolitiska skeenden - men ärligt talat är det här inte något att spela för dess intellektuella värden. Som roligast är det tvärtom i det intensiva online-läget där reflexer och reptilhjärna premieras framför något annat. I kampanjen vecklas ett invecklat manus ut, med de två parallella handlingarna ständigt intrasslade i varandra. Treyarch och dess Hollywood-författare vill spela på känsloregistrets mörkare halva men det hela blir mest en endimensionell grottmanssåpa.
Huvudkaraktärerna är personligen inblandade i nästan alla väpnade konflikter under stora delar av Kalla kriget, och många kända ansikten blinkar förbi. Menendez spöar upp Manuel Noriega och de godtrogna men stenhårda amerikaner blir lurade av dubbelspelande mujaheddin-grupperingar. Den historieintresserade får sig med andra ord en rejäl, men inte helt sanningsenlig, åktur.
Mycket mer än så blir aldrig Black Ops 2. Mycket mer än så verkar inte genren tillåta. En puckad, reflexmässig - och gravt uttjatad - upplevelse.