En utmaning för lokal kulturpolitik

KOMMENTAR. Ambitionen att decentralisera kulturpolitiken har funnits länge, men nu börjar det alltså bli en mer påtaglig verklighet, skriver Lisa Irenius.

Foto:

Kultur och Nöje2009-09-21 15:17
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ja, jag önskar förstås att kulturen hade fått mer, en större del av kakan. Men nu sker ingen större förändring i fråga om kvantitet, snarare i fråga om riktningen. Till exempel är kvalitetsbegreppet, som kulturutredningen ville ta bort från de kulturpolitiska målen, tillbaka. Jag tror det är bra, men det är också viktigt att komma ihåg begreppets begränsningar och att det ibland missbrukats för att försvara en befintlig ordning och därmed blivit en barriär för inte minst kvinnliga konstutövare.

Den ökade satsningen på kultur för barn är en fin och bra tanke, men det praktiska genomförandet väcker en del frågor.
Mest intressant är ändå att kommuner och landsting som väntat får större inflytande över kulturpengarna, genom den av kulturutredningen föreslagna portföljmodellen som regeringen vill införa. Redan nästa år får Skåne län fördela stöd till institutionerna där. Andra regioner som är mogna kan få fördela statliga kulturpengar från 2011.

Ambitionen att decentralisera kulturpolitiken har funnits länge, men nu börjar det alltså bli en mer påtaglig verklighet. Och naturligtvis har det höjts röster som påstår att kulturpolitiker på kommunal nivå saknar den kompetens som krävs. I vissa fall är det kanske sant. Men lokala kulturpolitiker känner den lokala kulturen och dess förutsättningar betydligt bättre än vad man gör i Stockholm. De kan avgöra vilka särskilda behov och möjligheter som finns i deras område. I bästa fall får vi starkare och mer engagerade kulturchefer lokalt. Och kultur kan i större utsträckning bli en fråga om konkurrens mellan regioner, där man tävlar om att prestera bäst.

Men det återstår en hel del frågor när det gäller formerna; för eventuella storregioner, fördelning av pengar med mera. Tanken med en portfölj är att den, till skillnad från en pengapåse, inte kan disponeras helt fritt - staten släpper inte ansvaret helt. Kultur hör liksom forskning till de områden där det kan vara lättare att se samhällsfördelarna i ett större perspektiv. Lokala kulturpolitiker agerar heller inte i ett vakuum - de kan sättas under press av kolleger som kanske ser arbetslösheten öka och tänker att ett slags "kulturprojekt" skulle kunna lösa den saken. Och så vips har kulturpengar använts till något som kanske inte hade så mycket med kultur att göra.

Därför är det nog bra att regeringen även vill inrätta en myndighet för analys och statistik inom kulturområdet. Kulturpolitik på alla nivåer bör följas upp bättre.
När kulturpolitiker runt om i landet får större makt blir det också viktigare med kritisk mediegranskning av lokal kulturpolitik. Där lovar vi på UNT:s kulturredaktion att göra vårt allra bästa.